291 Finland var södra Österbotten en välmående bygd. Misstankarna är delvis förknippade med misslyckade affärer, som man sökte förklaring till i häxväsendet. Denna förbindelse syns tydligt i Knstinestad, där sjukdom och olycka i borgmästarens famd) gav upphov till starka misstankar. Genom ryktena kom också mången gammal fiendskap i dagen. Somen föl)d av det utbredda skvallret oni trolldom kunde omfattande förföljelser lätt ha kommit igång i Österbotten. Som vi såg, förelåg många angivelser och de redan fällda var villiga att ange ytterligare fler. Att det ändå inte blev värre kan tillskrivas några drag i själva rättsproceduren; (1) angivelser från de medanklagade blev sällan betraktade som tillräcklig grund; (2) formlig tortyr förekommte, även ombåde det psykiska och fysiska trycket på misstänkta var svårt; (3) man letade inte efter d)ävulsmärket; (4) förgörning (maleficium) var det viktigaste momentet i bekännelserna, som mest vann tilltro när de rörde sådana som redan hade dåligt rykte. Domstolsförfarandet förändrade alltså inte ens under senare delen av 1670-talet sin traditionellt försiktiga karaktär. Utanför Österbotten var anklagelser omdjävulsförbund sällsynta på 1670-talet. Det är symptomatiskt att de få fall somändå förekomvar koncentrerade till kustlandet, särskilt i Satakunda söder om Österbotten, där man redan tidigare hade haft många trolldomsprocesser. Ännu i början av 1680-talet gjordes många angivelser i Österbotten. Från 1685 till 1689 blev 14 personer anklagade, och från 1693 till 1697 var antalet 22. Många rykten gick också om djävulens anhang, men angivelserna var inte tillräckliga för att fälla någon. Den slutliga utvecklingen av de stora processerna i Sverige hade uppenbarligen gjort domstolarna mer försiktiga. En frivillig bekännelse om Blåkullafärd kunde nu i stället bli tagen som ett teckan på sinnesförvirring. Bara ommaleficium kunde bevisas blev anklagelserna fortfarande farliga. Det hände i Pedersöre stad 1680, där en borgardotter, Beata Pitarintytär, blev angiven. 20 vittnen mot henne trädde fram och hela staden visade sin fruktan för henne. Också prästen förhörde henne. Beata bekände ingenting, och domstolen lät en kvinna söka genom hennes kläder för att se omhon där hade gömt några magiska tillbehör. På hennes hud fann man ”en stor påse” som antogs vara djävulsmärket. Beata dömdes till döden, men Abo hovrätt lät frige henne 1701. Dagarna var tillända för djävulens anhang i Finland.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=