286 Eftersomprästen inte fann skäl att anklaga Margeta, beslöt nämnden att ”ställa denna mörka sak under Guds dom.” Psilander var missnöjd med nämndens utslag och ger tydligt uttryck härför i protokollet. Hovrätten beordrade en ny undersökning men förbjöd uttryckligen bruket av tortyr. Nämnden var fortfarande tveksam och vägrade fortsätta, om inte tortyr fick användas. Trots att Psilander hade fått som han ville, måste förhören avbrytas. I ett brev till myndigheterna påpekar han, att djävulen ibland kunde lura en domare genom att först sätta ett djävulsmärke och sedan åter ta bort det. Margeta undslapp dödsstraffet. Den sista undersökningen under de stora processerna på Åland genomfördes 1678, när Margeta, Göran Michelssons hustru, förhördes. Hon hade blivit angiven redan 1670. Många vittnen hade förklarat att hon övade trolldom och nu framkomnytt bevismaterial. Margetas systerdotter påstod, att hon hade sett en kvinna av mosters liknelse gå omkring klädd i päls. Plötsligt hade hon försvunnit och flickans kor hade alldeles tynat bort. Psilander bekräftade att häxor kunde försvinna på detta plötsliga sätt, men förhöret fortsatte inte mer i denna riktning. I domen ombads hovrätten landsförvisa Margeta från Åland så som redan 1664 hade skett med Kerstin Hansdotter. Den speciella karaktären hos de åländska processerna hänger samman med den framträdande roll somden lärda häxdoktrinen spelade i rättens bedömning. Den viktigaste anklagelsepunkten var djävulsförbund. Angivelser för förgörning (maleficium) spelade en sekundär roll. De redan dömda förhördes för att få fram angivelser av andra. Tortyr brukades och man letade efter djävulsmärken och salvor. Den moderna häxdoktrinen spelade en viktig roll i Psilanders tänkande, men man måste också undra över hans personliga bevekelsegrunder. Källorna, som alla är officiella, tiger härom. Kanske ville han framstå som den ledande experten på området. Man bör hålla i minnet, att hans teoretiska intressen inte inskränkte sig till häxväsendet och det kan inte hävdas, att han till varje pris ville fälla de anklagade. Som vi har sett var nämnden ibland av annan mening, och denna tog han hänsyn till i dömandet. 2.3. Processerna i Österbotten Den andra regionen med stora häxförföljelser i Finland var Österbotten, där minst 20 kvinnor och två män dömdes till döden mellan 1674 och 1678. Minst femton av dessa domar exekverades. Målen här var helt klart annorlunda än de på Åland." Av gammalt hade trolldomsprocesser varit vanligare i Österbotten än på något annat håll i Finland (se kartorna 1—3 ovan). Perioden 1665-84 skall här redovisas närmare. ” Heikkinen, ss 244 tt.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=