285 emellertid, att Karin Persdotter hade betraktat henne som en trollkona. Maleficium var huvudanklagelsen i Margetas fall. Alla de närvarande utropade henne ”den mest fruktansvärda malefica” av alla på Åland. Margeta var för sjuk som för att bli torterad. Hon bekände sin förgörning men inte ens på rättarplatsen ville hon vidgå, att hon varit i förbund med den onde. Alla de som Karin Persdotter hade angett hade ännu inte varit till förhör, och Margeta Mårtenscfotter hade angett ännu många fler. Men Margeta blev den sista att fällas. Slutet på de åländska processerna är lika intressant som deras början. Protokollen visar, att Psilander uppenbarligen mte hade ändrat mening och fortfarande var övertygad omatt djävulens anhang höll till på öarna. Men han hade blivit försiktigare. Redan i februari 1667 hade det kommit fram, att de dömda och misstänkta hade kunnat talas vid i fängelset på Kastelholm. Pastor Kjellinus hade befallt dem att ge honom deras häxsalva, eftersom flygandet kunde ske endast med hjälp av den särskilda salva man fick av djävulen och som de således måste vara i besittning av. Med hot hade han förmått Lisbeta och Ebba att lämna över en smörja, som han genast hade bränt upp i spisen. Nu uppdagades att det hela var ett bedrägeri: när prästen hade hotat bränna ner Lisbetas hus om inte häxsalvan komfram, hade hon stulet lite skokräm från fångvaktaren, gömt den i sin kjortel och gett en del till Ebba. Detta var ett allvarligt bakslag och rätten började inse, att bekännelserna kunde vara påhittade inför hotet om tortyr. Redan vid förhöret med Ingeborg Olsdotter var Psilander mer försiktig. Tidigare hade ett djävulsmärke ansetts somtillräcklig grund för tortyr. Nu använde man nålprovet så somdet beskrevs i Michael Freudes verk ”Prozesse wider die Hexen”; en rättsbetjänt fick order att oförmärkt sticka en nål i märket. Man konstaterade att den anklagade inte hade känt någon smärta och tortyren igångsattes. Bruket av Freudes arbete är ett bevis för den kraft med vilken Psilander drev undersökningen. Det hade publicerats först 1667 och anskaffats direkt för rättegången. Ingeborg Olsdotter ville inte vidgå att hon stod i förbund med djävulen. Karin Persdotters angivelse jämte djävulsmärket hade nog räckt för Psilander, men nämnden tvekade. Den ansåg Ingeborg vara skyldig men hemställde hos hovrätten, om inte ett lägre straff än döden kunde komma ifråga, eftersom målet var mörkt. Hon dömdes ändå tdl döden, men på andra grunder än de andra: hon hade misslett folk med sm trolldom och missbrukat Guds heliga namn, när hon utövade sin hemliga spådomskonst. Däremot blev hon inte öppet anklagad för djävulsförbund. Senare blev nämndens roll klarare. Den höll Margeta Mårtensdotter för en trollkona på grund av den förgörning hon bekänt. När en annan Margeta, Lars Hanssons hustru, som också hade blivit angiven av Karin Persdotter, kom till förhör i maj 1670, var den öppet kritisk. Det framkom, att Margeta hade lärt sin trolldomav Karin och ett djävulsmärke utan känsel påträffades på henne, men nämnden lät sig inte övertygas utan begärde att kyrkan skulle undersöka saken.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=