284 Karin hade dittills inte angett någon medbrottsling. I väntan på exekution satt hon i fängelset på Kastelholm, där hon fick ta mot besök och samtala med folk. Psilander och prästerna på ön besökte henne och lyckades förmå henne att ange 13 kvinnor. Karin hade inte längre någonting att förlora. Hon förklarade, att de angivna kvinnorna hade övat trolldom, främst på grannarnas boskap. Hon hade sett en av dem vid sabbaten i Blåkulla. Domstolen var dock övertygad omatt de alla var djävulens anhang. Karin Persdotters bekännelse kom alltså att bestämma den fortsatta händelseutvecklingen på Åland. Hennes angivelser hade inte varit helt spontana, men ingen tortyr synes ha blivit använd. Förutom att Karin betraktade sig själv som annorlunda, kan också en annan faktor ha bidragit till hennes samarbetsvilja. Hon var ett allmosehjon och hennes enda tillgång var förmågan att se in i framtiden, vilket fick folk att betrakta henne som”vis” och frukta henne. När förhören började fann hon sig plötsligt i centrum för allas intresse, en betydelsefull person, som både domare och tingsmenighet uppmärksamt lyssnade till. Hon visste att en dödsdomväntade henne. I det läget fanns inget skäl till att sluta tala. Dödsdomens avkunnande och de fortsatta övertalningarna gjorde henne villig att uppträda som angivare alldeles oavsett hennes ursprungliga avsikter. Fram till nyåret 1668 avlöste processerna varandra. I mars samma år hade sex av de kvinnor Karin angett blivit dömda till döden. Mönstret var hela tiden detsamma. De fällda förhördes i Kastelholms fängelse. Psilander fick hjälp av prästerna, särskilt pastor i Sund, Bryniel Kjellinus, somfick lovord av Psilander som ”en utmärkt hanterare av trollkonor.” Den svåraste anklagelsen var att ha blivit sedd i Blåkulla. Kvinnorna kroppsundersöktes och i samtliga fall hittade man ett ärr, som tolkades som djävulsmärket. Detta ansågs som skäl för att tillgripa tortyr, som genomfördes med tumskruvar och under plågorna bekände alla. Maria Nilsdotter var den första att bli torterad, men det var inte förrän under förhören med en annan misstänkt, Lisbeta Per Skarps hustru, som man begärde hovrättens tillstånd att använda tvång. I samma hänvändelse frågade man, hur medbrottslingarnas angivelser skulle värderas. Detta var det första tecknet på tveksamhet i de åländska processerna, men någon omedelbar effekt fick det inte. Änkan Ebba dömdes till döden på grundval av två angivelser, ett djävulsmärke och hennes egen bekännelse under tortyr. Hon var inte anklagad för förgörning i någon form.'° Målet mot Margeta Mårtensdotter, som dömdes till döden 1670, hade en annan karaktär, eftersom ingen av de anklagade hade angett henne. Det påstods att ha dödat folk och bränt ner hus. L. bekände att han i sömnen kunde se vilka som skulle komma till honom, vad de skulle fräga omoch vad de hade blivit bestulna pä. Han hade en ande som hjälpte honomatt se och göra det folk bad honomom. Hans dödsdom fastställdes av hovrätten i Åbo. L:s fader hade också bhvit anklagad för trolldomoch på lf>60-talet hade en annan trollkarl i Österbotten utgett sig för att vara I.:s son. - Heikkinen, ss. 103-05. Protokollen frän processerna pä Åland har publicerats av Reinh. Hausen i Bidrag til! Finlands historia II (Helsingfors 1894-98), ss. 257-364.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=