283 präst i Sverige. Sonen Nils, som var född på 1620-talet, skrevs 1637 in vid Dorpats akademi och kom senare i tjänst hos pfalzgreven, den senare Karl X Gustav. 1655 fick Psilander fullmakt somhäradshövding för Åland. Han lät sig inte företrädas av någon vikarierande lagläsare, vilket annars var vanligt, utan tillträdde s)älv tjänsten, som han upprätthöll till sin död 1682. Psilander hade alltså studerat vid akademin i Dorpat, där det tyska inflytandet var starkt. Han tog för vana att i sina domar hänvisa till juridiska och teologiska arbeten. Av dessa referenser framgår att han var väl förtrogen med de ledande svenska rättslärde som Loccenius och Johan Stiernhöök liksom de mest inflytelserika tyska juristerna, främst Benedict Carpzov. Det är också klart att han var bevandrad i speciallitteraturen om häxeriförbrytelsen.^ Psilander misstänkte uppenbarligen att djävulens anhang höll till på Åland. 1665 åtalades den sjukliga bondhustrun Karin Persdotter för att ha utövat spådomskonsten. Hon hade till exempel flera gånger försökt finna rätt på bortstulet gods. Hon förklarade att hon hade varit sjuk redan som barn, vilket visade sig vara ett verk av Satan, som nu uppenbarade sig för henne och hjälpte till att finna tjuvarna. Psilander var redan från början övertygad om att Karin hade ingått förbund med djävulen. Han lät henne tro att han godtog hennes förklaring om sjukdomen. Hon svarade därför villigt på alla frågor i domstolen. Redan som barn hade hon blivit betraktad som annorlunda, och hennes morbror hade också varit synsk. För några år sedan hade en svart man kommit och hånat hennes fattigdom, som han lovade göra slut på om hon ville tjäna honom. Karin samtyckte och hade blivit förd till Blåkulla. Därefter hade hon blött ymnigt. Den svarte hade bitit henne i båda brösten, där märken efter tänder fortfarande var synliga. Karin for ofta till Blåkulla, där hon fick sin övernaturliga kraft.^ När domstolen senare upplyste Karin om att man inte kunde sätta tro till hennes historia om sjukdomen, var hon villig att ta tillbaka allt. Detta brydde man sig inte om, och man lyckades i stället övertala henne till en fullständig bekännelse, att hon gått i förbund med den onde. Han anklagades också för maleficium. Någon tortyr kominte till användning. Karin trodde själv fullt och fast på att hon var annorlunda. Det framgår av hennes berättelse, att hennes fantasier om Satan var förknippade med sjukdomsanfall och medvetslöshet. Hon dömdes till döden enligt Exodus 22:18.^ Ibid., SS. 208-19. Bland de författare som Psilander eiterar kan nämnas Benediet Carpzov, Practica Nova impcrialis saxotucac rcrumcriminahuru (16,^5); I.udov. Dunte, Decisioncs »lille et sex casuum conscientiae (1636); Michael Freude, Prozesse wider die Hexen (1667); Arnold Menj;cring, Inforrnationu»! eo»scie»ttuni Evaugelicunt (1644); Balthasar Menzerus, De eo»j!<gio tractatiis (1612); John Stiernhöök, DeJure Sveouum et Gothoru»! Vetusto (1672); Bernhard Waldschmidt, Pythonissa endorea (1660); Gottfried Voigt, Deliciani physicae (1671). ** Heikkinen, ss. 219 ff. Carlo Ginzburg har gjort mig uppmärksampå de sehamanistiska dragen i fallet Karin Persdotter. Sådana återfinns också i andra processer. F.tt väl känt exempel är den kloke gubben och trollkarlen Antti I.ieroinen, lödd i Savolax och dömd till döden 1643 i Tavastland. Han hade anklagats för
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=