282 och hebreiska, 1654 i teologi. Stodius, som var född i Äbo, hade på 1620-talet studerat i Wittenberg och visade intresse för arbeten om magi. Han angavs 1644 för att ha lärt ut djävulskonster åt en student, somdärav blev tokig. StodiUS avvisade anklagelserna och frikändes av konsistoriet. Men ryktesbildningen fortsatte och 1658 tvingades han lämna akademin. För att blidka kanslern Per Brahe kamouflerades hans avgång som en frivillig transport til Naantali pastorat. Drivande kraft bakom Stodius’ fördrivande var J.A. Terserus, biskop i Åbo och vice kansler vid akademin. Terserus var en orubblig teolog, som inte kunde tolerera några magiska aktiviteter vid universitetet. 1661 spreds ryktet, att en Henricus Eolenius, student och borgarson från staden, hade praktiserat djävulskonster. Han hade med misstänkt fart och lätthet lärt sig både arabiska och syriska. Han antogs vara Stodius’ lärjunge. Terserus och konsistoriet dömde F.olenius till döden för hans ”pactum cum Diabolo”. Per Brahe befallde dock att domen skulle underställas Åbo hovrätt, där straffet ändrades till uppenbara kyrkoplikt och relegation från akademin. 1665 anklagade biskopen och vicekanslern Johan Gezelius änkeprofessorskan Elisabeth Nilsdotter för att ha berett en giftdryck i syfte att ta livet av biskopinnan. Fallet kom till rättslig prövning, men änkan frikändes och Gezelius blev tvungen att betala ett drygt skadestånd. 1670 yppades slutligen också misstankar omdjävulskonster mot en annan av Stodius’ elever, prästsonen Isac Gunnerus. Konsistoriet relegerade honom. Huvudmotivet för denna ytterst stränga attityd inför ryktesbildningen om magiska konster var en önskan att skydda akademins goda namn och rykte. I övrigt ägnade professorna inget särskilt intresse åt frågor omtrolldomoch djävulsförbund innan de stora processerna kom igång på 60- och 70-talen. 2.2. Processerna på Åland De åländska processernas säregna karaktär understryks av det faktum, att dittills bara få trolldomsmål hade förekommit på öarna. Under åren 1655-64 hade man nio fall, och bara ett av dessa ger en föraning om vad som komma skulle. Mellan 1662 och 1664 rannsakades bonden Olof Hansson i Lemland och hans svärmor Kirstin Hansdotter. Hon anklagades för att ha brukat läsningar för att skada boskapen. Protokollet ger antydningar om att domaren allvarligt övervägde att göra bruk av dödsstraffet. Nämnden ansåg dock detta vara för hårt och röstade för landsförvisning. Till sist fick Olof och Kerstin böta. Domen var emellertid baserad på förrställningen om underförstått djävulsförbund {pacturn implicitum). Det fanns ingen antydan om att de båda verkligen skulle gjort någon direkt överenskommelse med Satan för att lära spådom, besvärjelse eller trollkonster. De vara bara signare och lövjare.^ Häradshövding på Åland var Nils Psilander, en svensk av bildad familj. Hans far, Petrus, hade 1607 studerat vid universitetet i Wittenberg och blev senare Ibid., SS. 204-07.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=