279 1.3 Processerna Flertalet anklagelser gällde traditionell trolldom, sällan djävulsförbund. I själva verket drevs den första egentliga häxprocessen så sent som på 1650-talet, även om vissa tecken på inflytande från kontinental doktrin kan spåras i några av de tidigare fall, där kloka gubbar stod anklagade. Vanligen var bara en eller ett par personer inblandade. Massrättegångar av kontinental typ saknas helt. Processen var i sina grunddrag ackusatorisk. Den klagande var mestadels en privatperson, som hävdade att den misstänkte hade förgjort honom eller hans egendom. Vissa element från inkvisitionsprocessen förekommer dock. Vittnesmål från medbrottshngar kunde användas och mål upptogs på basis av allmänna rykten eller den misstänktes dåliga anseende. Å andra sidan utgör vart tredje fall mål, där den misstänkta häxan öppnat rättegång för att rentvå sig. Hon hade kanske blivit avstängd från kyrkan, sedan hon fått häxryktet på sig, eller hade talet blivit så allmänt att hon höll på att förlora sin ställning. Kärande och svarande var alltså på det hela taget jämbördiga parter i rättegången. Käranden måste kunna bevisa sin sak och riskeratfe böter omhan misslyckades. Detta har troligen dämpat folks iver att anklaga varandra i oträngt mål. Några professionella häxjägare sompå kontinenten fanns inte sånär sompå några enstaka självutnämnda amatörer. Processer där barn stod somvittnen och åklagare, liknande de svenska, var av ringa betydelse. På de flesta håll tycks de somförst blev anklagade ha varit kloka gubbar och andra med rykte om sig för trolldomskonster. Ätalet hade ofta sin bakgrund i gammal fiendskap mellan parterna, och avslöjanden härom spelar ofta en viktig roll i själva processen. När allt kom omkring måste man ju fastställa ett motiv för förgörningen, den magiska skadegörelsen. En analys av trolldomsmålen mellan 1600 och 1649 visar, att föremålet för skadegörelsen för det mesta var livsmedel somsmör och öl samt boskapen. Däremot drabbade den sällan det traditionella jordbruket eller jakten. De onda konsterna användes för att förklara Individuella olyckor, på samma sätt som man använde magi för att bättra på sina chanser. Olyckor som drabbade hela samhället uppfattades däremot inte som trolldom utan som Guds straffdom. Därnäst vanligast var skador till kropp och hälsa. Offret och hans anhöriga anklagade häxan för att ha satt sjukdomen på honom. Omparterna i en konflikt inte själva kunde konsten att förhäxa motståndaren, anlitade man någon kringresande trollkarl för ändamålet. En sådan kunde också hjälpa till att återfinna bortstulet gods och ta hämnd på tjuven. Långt ifrån alla misstänkta fälldes. I de lägre domstolarna blev av 710 anklagade 283, dvs 40 %, frikända. Tar vi hänsyn till de många fall där utgången inte är känd, kan vi uppskatta andelen frikännanden till mer än hälften vid varje given tidpunkt. Aven omstraffen somvi sett tenderade att skärpas efter mitten av 1600-talet, minskade inte andelen frikännanden ens under de mest intensiva förföljelserna. 18
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=