Ill På grundval av tillgängliga källor kan vi alltså uppskatta, att det finska rättsväsendet under perioden från 1500-talets mitt fram till 1640 handlade omkring 2-3 fall av trolldom om året. Från 1640-talet börjar brottet bli mer uppmärksammat och antalet anklagade stiger. I början var det mest professionella trollkunniga, kloka gubbar och gummor, somtingfördes med sina kunder. Med tiden blev straffen allt hårdare och antalet dödsdomar steg. De flesta domar fälldes dock, liksom i Sverige, med stöd av Magnus Erikssons landslag från mitten av 1300-talet. Enligt dess bestämmelser var det enbart förgörning med dödlig utgång som ledde till dödsdom. Från och med 1650-talet började rättspraxis att ändras. Hovrätten skärpte allt oftare de lägre domstolarnas utslag, även i fall där ingen dödlig förgörning hade bevisats. Det är samma tendens som vid samma tid kan iakttas i Sverige.^ Under det följande årtiondet steg antalet anklagade i varje process och dödsstraffen börjar bli allt vanligare. Detta tyder på att de lägre domstolarna hade uppfattat signalerna från hovrätten om en hårdare praxis: i klara fall dömdes efter bibelns bud snarare än enligt landslagens bstämmelser. Anklagelser om djävulsförbund blev allt vanligare, vilket också bidrog till att öka antalet dödsdomar. Liksomi Sverige fick processerna i Finland på 1670-talet karaktären av massförföljelser. Kulmen nåddes 1675-76. Under decenniet stod åtminstone 157 häxor anklagade i de lägre domstolarna. 41 av dessa dömdes till döden. I verkligheten måste antalet anklagade ha överstigit 200, så skillnaden mot föregående perioder blir ännu större än vad som framgår av tabell 1. På 1680-talet började förföljelserna mattas av. Även om antalet tingförda fortfarande var högt efter finska förhållanden, syns nergången tydligt i att antalet dödsdomar drastiskt minskade. Under 1600-talet sista decennium sjönk också antalet anklagade påtagligt. Åtalen gällde heller inte längre egentlig trolldom utan oftare enklare magiska konster och vidskepelse. 1.2. De anklagade Till skillnad mot de flesta västeuropeiska länder räknades trolldomoch vidskepelse i Finland mte främst som ett kvinnligt brott. Av 641 kända anklagade var bara 325, dvs 51 %, kvinnor. Bland 277 fällande domar gällde 133 (48 %) Könsfördelningen bland de anklagade och dömda varierar emellertid starkt i tid och rum. Ännu på 1500-talet representerade männen 60 % bland de anklagade och hela 75 % bland de fällda. Men så snart antalet processer började öka, steg också kvinnornas andel; från och med 1650-talet var de i knapp ma)oritet. När processerna nådde sin kulmen på 1670-talet var andelen kvinnor 59% anklagade och 64 % dömda. När intensiteten därefter minskade, sjönk också andelen kvinnor. På 1690-talet dominerade åter männen i båda kategorierna. man. ■* Se ovan kap. 12.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=