274 och den kristna ordningen, mot de vuxnas värld med dess sociala distinktioner, mot konkurrensen bland kvinnorna, mot sexualiteten. Konflikten bakom häxförföljelserna kan därför inte utan vidare beskrivas som en mellan hög och låg eller fattig och rik, inte ens på lokal nivå. Det återstår ännu att bevisa, att huvuddelen av anklagelserna riktades uppifrån och ner. allt tvivel, att den stora majoriteten anklagade, i Sverige liksomi de flesta andra europeiska länder, var kvinnor. Proportionerna var ungefär fem till ett.'’’ Stereotypen häxa i medeltidslagarna, i de lärda traktaternaoch i folktron var alltid en kvinna. En tolkning i termer av en konflikt mellan könen framstår därför som rimlig. För det ändamålet måste emellertid bilden av häxan vara en annan än när konflikten var klassbestämd: hon var inte en gammal, fattig och utstött käring, utan en ung, begåvad och mer aktiv kvinna, ett verkligt hot mot den manliga överhögheten i bondesamhället. Det behöver nästan inte påpekas, att denna generalisering har ännu mindre stöd i källmaterialet. Men den reser den intressanta och relevanta frågan, om det under häxförföljelsernas epok skedde någon djupgående förändring av de europeiska kvinnornas status och kulturella Å andra sidan står det utom roll. I en tänkvärd artikel har Christina Earner utpekat en serie sammanlänkade processer sommedverkat till en bild av kvinnan somoordentlig och ett hot mot den patriarkala ordningen.Efter medeltidens slut blev kvinnans straffrättsliga ställning förändrad: hon gjordes alltmer personligen ansvarig för sina gärningar och därmed också för sina brott, och samtidigt blev en serie specifikt kvinnliga beteenden som prostitution och barnamord kriminaliserade. Hon kunde efterhand tillgripa ett konfliktbeteende, och förbannelser och förhäxanden blev den kvinnliga motsvarigheten till det fysiska våld som rådde bland männen. Därtill har det mångestädes rått ett kvinnoöverskott under en period, då särskilt männen levde farligt. Earners teori får starkt stöd av förhållandena i Dalarna under det stora oväsendet. Kvinnornas moraliska självständighet, somfick sitt uttryck i den religiösa sfären, var förbunden med ett ökat kvinnligt ansvar för överförandet av de kosmologiska och transcendenta elementen i folkkulturen. I Dalarna förslog prästerna att man skulle bygga ut ett offentligt skolväsende för att undandra barnen kvinnornas demoraliserande inflytande. Vidare var könsbalansen i regionen synnerligen ojämn. De kontinentala krigen hade reducerat de vuxna männens antal så, att det i Mora 1668 gick 2100 kvinnor på 1000 män i åldrarna 15^5. Mer än hälften av kullorna fick räkna med att förbli ogifta. Guds och männens värld ställdes i motsättning till en regim, där Satan och kvinnor härskade. Några av de gamla käringarna, somhade bekänt och somtillfrågades om de inte insåg vidden av sitt brott, svarade att de inte hade skänkt ’’ Ankarloo (1971), ss 269f; Naess, nedan kap. 15; Christina Larner, ’Witchcraft Past and Present’ i Witchcraft and Religion. The Politics of Popular Belief (Oxford 1984), s 85. C Larner, ss 84—88. Ankarloo (1971), ss 270f. Friberg, Nils, ”Dalarnas befolkning på 1600-talet.” Geografiska annaler XXXV. (1953), ss 388-9.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=