273 Bortsett från dessa störningar från den heliga sfären fungerar Blåkulla, när det lämnas åt sig själv, på ett vänligt och behagligt sätt. Men när någon bryter sitt avtal med djävulen, till exempel genomatt bekänna i domstolen, då blir hon utsatt för misshandel: hennes mat förvandlas till grodor och träck, festsalen blir mörk och kall. Satan som i början uppträtt som en vänlig skäggprydd man blir plötsligt hårig med horn och svans, naket diabolisk. Ormar flätas samman till piskor som används på dem sombekänt och gjort angivelser. En del häxor uppträder som kråkor, korpar och andra svarta fåglar. Förrädarna flås levande och deras hudar spikas upp på väggen i salen eller fylls med luft och ljus, så att de syns sitta i högsätet somtomma spöken, ”klarskinande”. De sociala skiljelinjerna är skarpa och stränga. Nybörjarna får inte ens komma in i festsalen utan får stå i dörröppningen. De gamla kärringarna kämpar öppet med varandra omdjävulens gunst. När de börjar slåss, skrattar han belåtet. Rangordningen vid bordet leder också till dispyter. Bland människorna finns ledare, ibland kallade kung och drottning, ibland präst. De flesta spelar sina verkliga roller: pliggar skor, lagar mat, mjölkar och kärnar. Några, särskilt de äldre, sätts till egendomliga och förnedrande sysslor. Käringarna placeras upp och ner på bordet och brinnande ljus sätts i de därmed exponerade nedre kroppsöppningarna. Protokollen bokför detta på diskret latin: fuit candelabrum. Men också fasan har sina gränser. Blåkulla är inte helvetet. Det är beläget längre ner. Den onde, hotande djävulen ligger stundom kedjad under bordet. Vita änglar träder in för att skydda de plågade barnen. De håller i själva verket till i nästa rum, i änglakammaren. Allt detta sker samtidigt. Gott och ont blandas och upplevs olika av de olika vittnena. Och i detta instabila, kaotiska universum manifesteras kampen mellan ont och gott av att de vita änglarna kommer till barnens, de oskyldigas undsättning. Tydligt eskatologiska föreställningar är förbundna med denna åskådliga framställning av konfrontationen mellan ljust och mörkt. Traditionellt maleficiumspelar en undanskymd roll. Det finns emellertid en tendens att tolka barnaförandet som ett farligt sådant. Det är då inte så mycket de ungas späda kroppar som deras odödliga själar som råkar i fara genom fårderna. Denna terminologiska förvirring i domstolarna förefaller ibland vara avsiktig. Det gäller också den särskilda formav maleficiumsomkallades taciturnitas. Därmed avsågs vanligen en häxas förmåga att motstå tortyr utan att bekänna. Djävulen hjälpte de sina på deras egen begäran. Men nekandet 1 de svenska processerna framställs som påtvingat: djävulen tystar sina offer genom att i rättssalen ta demvid strupen eller hålla för deras munnar. De är oåterkalleligt i hans makt. Detta är skälet till att man mot slutet vände upp och ner på det gamla rekvisltet omegen bekännelse för dödsdom: den somnu bekände såg man om. Hon kunde skonas. Den som nekade var för evigt tillspillogiven och borde tas av vägen. Blåkulla-myten ger alltså uttryck för aggression på flera nivåer: mot kyrkan hopp
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=