272 på förhand uppgjorda frågelistor. Bakom denna stränga kritik ligger ofta underförstått, att det kulturella avståndet mellan den härskande klassen och bondbefolkningen var stort och rentav växande under 1600-talet. I sin mest extrema form har denna riktning tolkat häxprocesserna som en unikt europeisk sammansvärjning mellan kyrkan och giriga byråkrater utan någon somhelst ideologisk grund i folkets medvetande. Det är förstås en befängd ståndpunkt. Å andra sidan har har man ibland inom häxforskningen tenderat överdriva företeelsens allmängiltighet. Det är ingen grundskillnad mellan Blind-Anna i Mora 1668, en häxa bland sioux-indianerna i Dakota 1868, en på Trobriandöarna på 1920-talet och en i Afrika 1968. Visserligen kan i alla fyra fallen de utpekade själva vara subjektivt övertygade omatt de är häxor och utföra de handlingar somdärtill hör: blanda örter och ben, sjunga besvärjelser och göra hemliga tecken. I samtliga fall kan samhället runt omkring demdela deras övertygelse, att deras aktiviteter är verkliga och farliga och som en följd därav ta fast dem och straffa dem. Men bara Blind-Anna i Mora avrättades genom åtgärder från en starkt centraliserad, byråkratisk statsapparat. De rättsliga och allmänt ideologiska grunderna för hennes dystra öde hade inte formulerats av hennes grannar utan av en universell kyrka och ett internationellt samfund av lärda män. Barnens berättelser om Blåkulla, så som de registrerats i domböckerna, är så nära den ursprungliga källan vi rimligen kan komma. Till och med de är emellertid uppblandade med rättsliga termer och spår av en lärd begreppsapparat som tyder på, att det som sades omedelbart interpreterades av domaren eller skrivaren. I de sammanfattande redogörelserna i officiella rapporter har denna deformation drivits ett steg vidare. Bilden av häxeriet som ett brott riktat inte mot individer utan mot hela den sociala och andliga ordningen är slutresultatet av denna omtolkning uppifrån. Djävulsförbund och barnaförande är de vanligaste anklagelserna. Maleficium somvarit så framträdande i de tidigare målen skjuts i bakgrunden eller ges nya innebörder. Häxorna tar barnen till Blåkulla ridande på kvastar, djur eller till och med människor. Föreställningen att en naken fogde eller kyrkoherde har begagnats som riddjur av häxor och barn på väg till hin onde har möjligen varit källa till en viss munterhet ute i bygderna. Blåkulla som det beskrivs av barnen är en återspegling av den omgivande vardagen. De flesta elementen är dock inte bara avspeglingar utan omvändningar, dikotoma transformationer: man äter med nacken, håller ting i vänster hand, kopulerar rygg mot rygg och föder genomanus, ”men det gör inte ont.” Innebörden i dessa vardagliga men transformerade aktiviteter är knappast ond eller farlig. Blåkulla avmålas i detta stadium som en behagligt upplyst och pyntad festsal, ett bröllopsgille med rikligt med mat: mjölk, gröt och sött vitt bröd. Det är bara de religiösa inslagen som när de spegelvänds får en olycksbådande innebörd. Omformningen blir en perversion: avfall från Gud, förbund med Satan, djävulsdopet varvid man inskrivs i den svarta boken, förbannelseböner: ”Fader vår som är i helvetet.”
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=