268 för de flesta människor under 1500-talet helt realistisk. De handlade med den alldeles rimliga förutsättningen att den tvist med grannnen de gav sig in i skulle lösa deras problem. Att stämma en häxa inför rätta efter en kris måste betraktas som en kulturellt realistisk metod för konfliktlösning. Skillnaden mellan en nutida och en dåtida uppfattning omverkligheten och dess betydelse för interpretationen av konflikten måste alltså ägnas stor uppmärksamhet. Men inte heller en sådan distinktion för oss särskilt långt. Helt uppenbart innehöll anklagelserna under de stora processerna på 1670-talet, särskilt de som kom från barnen, flera även för samtiden icke-realistiska drag. Offren var till stor del utbytbara, anklagelsernas metod och innehåll var det däremot inte. Men till och med här kryper realistiska element in i konflikten, särskilt när föräldrarna gick till aktion på sina synbarligen svårt plågade barns vägnar. Redan i början av oroligheterna i Dalarna rapporterade fogden, att han eftersom lagläsaren skulle dröja hade blivit ombedd av både sockenmännen, prästen och länsmannen att sätta igång med förhören. Och på sommaren 1669, när han var uppe och samlade in skatten bland bönderna i Mora, ”kommo de förförde barnens föräldrar och med stor ängslan, gråt och låt, ynkeligen och gruveligen sig beklagade, att de är alldeles rådlöse, huru såsom deras små, menlöse och enfaldige barn av de gamla trollpackorna bliva uti Satans våld listeligen förförde...” och att de ville att detta skulle komma till myndigheternas kännedom. Med all respekt begärde de, att de gamla (häxorna) skulle utrotas, annars vore att befara, att allt gick vidare än någon kunde tro. Senare sändes andra lika ödmjuka men bestämda krav till regeringen i Stockholm från de anfäktade socknarna längre norrut. I själva verket kan myndigheternas åtgärder, extratingen och kommissionernas rannsakningar, till stora delar ses som regeringens mer eller mindre beredvilliga eftergifter för denna lokala opinion. Detta uppfattade man också tydligt i Mora, när sockenstämman trädde samman ett par veckor efter den blodiga avrättningen av sexton häxor vid älven nedanför kyrkan. Många av de misstänkta, som då förskonats, fortsatte nu att fara till Blåkulla med barnen. Församlingen kunde ingenting annat göra än låta ”fjärdingsmännen i var sin by dem fängsla, antingen därigenom deras förbättring vänta, eller ock överheten ånyo räcker oss handen...Vi måste hava tålamod och låta oss nöja med kommissionens förordning och dom.” De många förda barnens fysiska och andliga välfärd tycks ha varit den upprörda allmänna opinionens främsta bekymmer. I den meningen är det hela en direkt fortsättning av konflikterna i de äldre processerna. Framväxten av ett utpräglat inkvisitoriskt förfarande under de stora processerna på 1670-talet medförde emellertid, att de lägre klasserna komatt berövas sina traditionella möjligheter att utnyttja rättsväsendet för att lösa sina interna konflikter oavsett om dessa var realistiska eller ej. Detta kan i sin tur ha bidragit till den omvandling av trolldomsideologin, som ligger i övergången från fysisk-magisk manipulation centrerad kring begreppet maleficium till mer utpräglat andliga överträdelser definierade av de kristna demonologerna.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=