267 och där som ett uttryck för konflikter inomen enda klass, blev senare överförd till en annan nivå, det vanliga folkets. Men måste den ens där ses somett vapen i klasskampen? För att söka avgöra om konflikterna bakom häxförföljelserna i första hand var att söka mellan eller inom klasserna har en del forskare försökt urskilja det folkliga från det lärda inomtrolldomsideologin.'*^ Var alltihopa en konspiration mellan en reaktionär kyrka och en korrumperad stat? Blev teologernas och juristernas idéer påtvingade en okunnig men oskyldig bondeklass? Detta var upplysningsfilosofernas interpretation. Eller är den europeiska demonologin under tidig ny tid resultatet av en dialektisk interaktion mellan olika kuliurella nivåer, en synkretistisk sammansmältning av folktro och lärda idéer? Det senare skulle i dag förmodligen anses vara en mer sannolik förklaring. Det betyder emellertid att anklagelsernas innehåll blir svåra att tolka i klasstermer. Ett sätt att komma runt det problemet skulle vara att i stället se på vanligt folks aktiva deltagande i processerna, som vittnen, nämndemän eller bara som medlemmar i massan utanför tingshuset och, naturligtvis, på avrättningsplatsen.^** Den svenska straffprocessen var, åtminstone på lokal nivå, ännu i början av 1600-talet relativt fri från de hårdhänta inkvisitoriska drag, sOm präglade kontinental rätt. En tämligen passiv attityd från domaren lämnade utrymme för en omfattande interaktion mellan parterna. Med andra ord förelåg färre institutionella hinder för ett offentligt vädrande av interna konflikter, om sådana skulle uppstå inom den lägre klassen. Och det gjorde de naturligtvis. De svenska beläggen är tämligen omfattande och vi har redan gett åtskilliga exempel både på aggressiviteten i böndernas anklagelser och krav på statliga åtgärder och på myndigheternas tveksamma och tillbakahållande attityd under de stora förföljelserna. Hur skall dessa attityder tolkas? Ar grannkonflikterna omboskap och kärlek i de äldre processerna av samma art som barnens till synes urskillningslösa angrepp på de vuxna i bygden under det stora oväsendet? Det kan här vara på sin plats att erinra omden samhällsteoretiska distinktionen mellan realistiska och icke-realistiska konflikter. De förra är medel mot ett mål, t ex att få sinande kor att mjölka igen. Valet av metod för att lösa konflikten är fritt och varierar från fredliga förhandlingar till öppet våld. Motståndaren i konflikten och dess föremål kan däremot inte bytas ut. I icke-realistiska konflikter finns inget tydligt föremål utomkonflikten själv. Den är expressiv snarare än instrumentell. Den kan inte lösas med fredliga metoder men både föremålet och motståndaren kan bytas ut. Vilken somhelst häxa (eller svartskalle) kan duga. Översatta i historiska kategorier kan dessa begrepp vålla en del problem. Det som för oss förefaller att vara en högeligen orealistisk uppfattning om fysisk kausalitet, till exempel den roll magin spelar för missväxt eller sjukdomar, var Kieckhefcr, op.cit. I'ör det föliantle se Ankarloo, ”Das Geselirei...”, ss 172-78.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=