266 kats somett uttryck för en konflikt mellan klasser. Omman därmed menar, att förföljelserna ägde rum i ett samhälle där feodal exploatering ledde till antagonistiska klassrelationer, är påståendet trivialt. Omdet däremot specifieras till att innebära, att förföljelserna var ett direkt uttryck för sådana konflikter, då är det förvisso värt att diskutera och pröva. Närvaron av konflikt är förstås redan från början synlig i domstolsmaterialet. Ondskefulla dåd begås i hemlighet, skada åsamkas människor och djur, och den skyldige avrättas till sist på ett med rätta hårdhänt och plågsamt sätt. Men frågan kvarstår: vem är i konflikt med vem? Materialet är tvetydigt. Alan Macfarlane fann att häxerianklagelserna i Tudor-tidens England oftast riktades uppifrån och ner i den sociala hierarkin. Under en period av befolkningstillväxt och social differentiering kunde de mer välbärgade familjerna i Essex komma ifrån sina kommunala förpliktelser mot de fattiga genom att anklaga dem för magiska praktiker. Häxorna kan enligt detta synsätt identifieras med hjälp av socio-ekonomiska kriterier som fattiga, påträngande tiggare eller somlösdrivare utan social förankring. Anklagelserna tillgrep man för att bli av med dessa oönskade och potentiellt farliga element. Historikerna har varit mycket försiktiga i sina diskussioner omhäxprotokollens utformning: har de i första hand präglats av domstolarna, vittnena eller de anklagade själva? Förekomsten av frågeformulär och tortyrkamrar och en legal doktrin, som rättfärdigade deras bruk, har på det hela taget gjort forskarna benägna att förlägga inte bara initiativet utan också all vidare rannsakning i domarens händer. Förföljelserna var riktade uppifrån och ner. Den inkvisitoriska processen gav i sig själv litet utrymme för inblandning av andra i den förfärande dialogen mellan domarsätet och den anklagade. Det är därför ofta svårt att av protokollen utläsa, omhäxan var hatad av hela samfundet eller bara av några få. Det har också i flera fall kunnat påvisas, att inkvisitorer och rättsbetjänte har tvingat sina egna tolkningar både på vittnesmålen och bekännelserna. Carlo Ginzburgs benandanti blev under loppet av en lång inkvisition slutligen övertygade om att deras schamanistiska färder till dödsriket hade en helt annan innebörd: de betraktades som likvärdiga med häxsabbaten."*^ Detta är otvivelaktigt ett fall av ackulturation. Men skapandet av själva sabbatsmyten måste få sin förklaring. Vilka konflikter och vilken ängslan gav den uttryck för? Robert Rowland tolkar den, som vi har sett, som ”elitens symboliska framställning av ondskan”, dvs en diaboliserad teodicé för kungar, adelsmän och biskopar. Den skoningslösa maktkampen inom aristokratin under senmedeltiden ger trovärdighet åt en sådan hypotes. Den stöds också av den rika förekomsten av trolldomsprocesser i aristokratiska och kungliga kretsar under 1400- och 1500-talen.^^ Sabbatsmyten, som skapades under senmedeltiden på en kulturell nivå ■*'* Alan Macfarlane, Witchcraft in Tudor and Stuart England (1970), s 151. Ginzburg, ovan kap. 5. Rowland, ovan kap. 7; Richard Kieckhefer, European Witch Trials. Their Foundation in Popular and Learned Culture, 1300—1500 (London 1976), ss 1-26.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=