265 flytelserika deltagare, några präster och flera jurister, som gjorde öppet motstånd mot de olagliga metoderna, men de blev länge ignorerade. Barnvittnena räknades sombråkdelar av vuxna, fullvärdiga vittnen. En femåring kunde kanske räknas som ett tiondels vittne och en fjortonåring som åtminstone ett halvt. Genomatt lägga samman bråkdelarna kunde man lätt uppnå de stipulera hela två. Det var inte ovanligt att 20, 30 eller 40 barn vittnade mot samma häxa. Genomdenna mekaniska metod blev bördan av bevis mot de misstänkta mycket tung. Många av de mest aktiva barnen flyttade också succéssivt över sina anklagelser på nya misstänkta efterhand som processerna fortskred. En relativt liten men flitig grupp barn svarade för de flesta anklagelserna. De andra följde bara efter. I en region i Norrland svarade en femtdel av de mest aktiva barnen för mer än hälften av alla vittnesmål. Dessa pojkar och flickor var de andras ledare och organiserade vittnandet genom att bestämma vilka suggestiva detaljer man skulle använda påföljande dag (”vi red på en svart ko”, ”en brun häst” etc). De domare somändå försvarade rättsproceduren, menade att de oskyldiga barnen var oförmögna att ha ont och bedrägligt uppsåt {doli incapaces). I själva verket är tecknen på veritabla konspirationer flertaliga och tvdliga i källmaterialet.'’’ Samordningen av barnens vittnesmål möjliggjordes eller underlättades genom inrättandet av särskilda vakstugor i syfte att skydda de förda barnen. Alla de somuppgav sig ha förts till Blåkulla av en eller flera käringar samlades här under uppsikt av vuxna, somhöll dem vakna med böner och predikningar. Bara alltför sent blev domstolarna medvetna om den psykologiska press som denna farliga åtgärd medförde på vittnena. Det förklarar emellertid de slående men också utomordentligt mekaniska likheterna mellan de olika vittnesmålen. De som inte ”stämde” med det etablerade mönstret uteslöts som ”lögnare”. Det fanns ingen extern kontrollmekanism. De rättsliga och ideologiska elementen tenderade att ömsesidigt bekräfta varandra. Barnen kunde därför utan större risk ge uttryck för vad andra kanske ville men inte vågade säga rakt ut. Eftersom de rättsligt var underåriga kunde de inte straffas för djävulsförbund. De var bara offer, förförda av andra. Men också i en social mening agerade de somombud för de vuxna; de kunde ta risken att berätta det nästan omöjliga, de otroliga sagorna om Blåkulla. De släpptes fram i domstolarna i första hand för att bekräfta de äldres alla misstankar. Denna roll spelade de tillsammans med andra marginella och ”oansvariga” element, tjänsteflickor, soldater, invandrade finnar. Vilka var då offren? Var de fiender och motståndare till de klagande? En granskare av förföljelserna i Stockholmtalar om ”en pigornas revolt” mot husbondfolket.En sådana och andra liknande teorier förutsätter en konflikt mellan de iblandade. Ja, de europeiska häxförföljelserna i sin helhet har ibland tolAnkarloo (1971), ss 249-56. ■” P A Fogelström, ”Häxorna i Katarina” i Historia kring Stockholm. Vasatid och stormaktstid (1966), SS 87-115.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=