264 lägsna landsändarna, höll häxoväsendet på i mer än åtta år. Ett annan teoretiskt begrepp som kan förefalla tillämpligt är innovationsprocessen. Men det budskap som överfördes, vad det nu än innehöll, tog inte de vanliga och mest trafikerade vägarna, de som ledde söderut mot Falun och Stockholm. I stället tog det vägen öster- och norrut genomsparsamt bebyggda regioner med få och små byar och med stora skogar mellan bygderna. Det fanns dock en handelsväg mellan södra Dalarna och Ljusnan-dalen i Hälsingland, dvs det första område utanför Dalarna som blev hemsökt.Varför oväsendet skulle spridas längs en sekundär snarare än en primär kommunikationsled är svårt att förklara. Men ryktets vägar är inte alltid handelns och politikens. Och budbärarna var inte resande köpmän eller byråkrater utan lokalsamhällets marginalgrupper, unga människor på jakt efter arbete, fattiga barn på tiggarstråt, soldater och deras familjer på väg till och från arméerna. Senare fanns det också professionella häxletare, visgossarna, som kunde ”se” vilka somfor till Blåkulla och somfick betalt för sina tjänster av församlingarna. En del djärva pojkar pressade till sig mat och dryck med hot omatt annars ange folk. Denna kombination av tiggeri och utpressning användes mest av fattiga och ensamma barn. Myndigheterna försökte sätta stopp för denna trafik, men den hölls igång av prästerna och allmänheten. Liksomden allmänna mobiliteten bland de fattiga, förstärktes denna rörligheten genom en sene missväxter på 1670-talet. De utblottade sökte sig in till städerna eller drog söderut. Föräldrar sände sina barn till släktingar i Stockholmeller for själva dit med dem och övergav dem på gatan. Från hösten 1675 låg Sverige i krig med Danmark. Krigsförberedelserna, särskilt flottans rustningar, drog mycket folk till Stockholm, där de bidrog till att sprida ryktena. När oväsendet nådde Finland och de baltiska provinserna var det svenska knektar och deras familjer som främst var inblandade.Det är omöjligt att säga, vad som kunde ha följt längre söderut, om avslöjandena i Stockholm inte hade gjort slut på förföljelserna. I Uppland, en feodal odlingsbygd av sydlig typ, tycktes man 1675 stå på gränsen till ett utbrott av massförföljelser. Men vad det nu än berodde på, förblev de centrala och södra landskapen oberörda under de åtta år oväsendet varade. Redan från början spelade barnens berättelser och vittnesmål en viktig, ibland avgörande roll i processerna.^' I svensk rättstradition var personer under 15 år inte vittnesgilla. Bara genomatt systematiskt åsidosätta denna etablerade praxis var det möjligt för domstolarna att fälla ett stort antal obotfärdiga misstänkta. Åsidosättandet av flera viktiga procedurregler skedde mest i de lokala domstolarna, men de blev tyst accepterade av hovrätten och regeringen. Det fanns inNils & Inga Friberg, Om Dalarnas kommunikationer och handelsförbindelser i äldre tid (1975), SS 49-52. Ankarloo (1971), ss 309-10. Hcikkinen & Kervinen, nedan kap. 13. Ankarloo (1971), ss 286-95.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=