262 av män som Rosenhane och Sparre mot handläggningen ute i provinserna. Men det tog lång tid, nästan två år, innan en definitiv omsvängning ägde rum. På våren 1676 började det på allvar. Hovrätten genomförde då för första gången egna direkta förhör. Dittills hade alla dess förhandlingar i trolldomsmål varit baserade på akter som insänts av de lokala domstolarna. Efter en månads arbete summerade en av rättens mest prominenta bisittare, riksrådet Johan Gyllenstierna, sina erfarenheter och tvivel i följande ord: ”Man måste mycket varsamt med detta verket omgå, ty ju längre jag det betraktar, ju nödigare finner jag det göras behov och desto mera ljus härutinnan behövas.” Hovrätten begärde snart att bli befriad från det obehagliga värvet. Det var i detta läge på sommaren 1676, som de två sista kommissionerna utnämndes. I början genomförde stockholmskommissionen sina rannsakningar på hävdvunnet sätt. Flera dödsdomar avkunnades och några exekverades. En kvinna brändes levande - det enda fall under det stora oväsendet, då detta kvalificerade dödsstraff begagnades. Och sedan, alldeles oväntat, började barnen bekänna, att deras berättelser inte var någonting annat än påhitt och att de anklagade trollkonorna var oskyldiga. Rätten gick därefter på nytt genomhela det tidigare bevismaterialet, som förkastades i sin helhet. De senast dömda släpptes fria. Denna volte face har traditionellt förknippats med läkaren och vetenskapsmannen Urban Hiärne, somvar medlemav kommissionen. En närmare granskning av källmaterialet visar emellertid, att denna bild måste modifieras. Under de tre veckor somföregick avslöjandena hade barnens vittnesmål börjat sättas i fråga. Härvid var andra medlemmar av kommissionen, inte minst de vngre prästerna, aktiva. Hiärne var inte ens närvarande i detta skede. Hans bidrag komsenare, när han på ett lysande sätt sammanfattade de erfarenheter som gjorts och därmed lyckades övertyga de ännu tveksamma. Ock så fick oväsendet ett hastigt slut. Rättegångar inleddes i stället mot en handfull av de mest aktiva vittnena. Fyra av dem, inklusive en trettonårig pojke, dömdes till döden och avrättades. En tacksägelsebön till Gud, ”somdämpat Satans raseri” trycktes och spreds i riket. Under de följande decennierna sändes fortfarande enstaka trolldomsmål in till hovrätterna. Ett litet antal dödsdomar fastställdes till och med. Men erfarenheterna från Stockholmsattes på egentligt prov bara en enda gång på 1720-talet. Berättelser om blåkullafärder och barnaförande cirkulerade då på nytt i Värmland. I underrätten syntes man inte ha lärt någonting. Minderåriga tilläts vittna, tortyr användes och flera kvinnor dömdes till döden. Alla domarna upphävdes dock av hovrätten, och de mest aktiva förföljarna straffades i stället. I den nya lagkodifikationen 1734 fanns förgörning (rnaleficium) fortfarande kvar och förskyllde i vissa fall döden. Paragrafen torde ha tillämpats bara i fall av förgiftning och avskaffades av Gustav III 1779.'^ B Ankarloo, ”Häxprocesser pä Värmalndsnäs”, Varrnlands förr och riti (Meddelanden frän Värmlands museum 75, 1977), ss 65—68. G Ingers, Svensk rättshistoria (Lund 1983), ss 162f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=