261 vidare med förberedande rannsakningar i syfte att underlätta kommissionen långa och tunga arbete. Minst 40 häxor och tusentals barn förhördes och deras utsagor protokollfördes. Alla dessa omständigheter kom tillsammans med instruktionens oklarheter att bidra till att skärpa praxis. 48 misstänkta, av vilka många förnekade all brottslighet, blev avrättade. Och då hade man ändå bara rannsakat i fyra av de många hemsökta socknarna. Kommissionen, och i synnerhet dess president, landshövdingen i Västernorrland Carl Sparre, började känna en viss bävan inför det fortsatta arbetet under 1675. Det stora antalet misstänkta i andra delar av Norrland och processernas långsamma fortgång fick regeringen att besluta dela kommissionen i två halvor. Man gav också för första gången officiellt tillstånd till bruket av tortyr mot de starkt misstänta men obotfärdiga häxorna. Man avvisade de farhågor omett outhärdligt stort antal domar, som Sparre yppat. EftersomGuds ära och landets rening från synd och hemsökelse måste komma i första rummet, så ”kan man av myckenheten icke taga någon regel omförsköning.” Året 1675 kom därmed att markera förföljelsernas höjdpunkt. Utöver i Ångermanland skulle den delade kommissionen också arbeta i Gästrikland längre söderut. Båda avdelningarna avkunnade domar utan att underrätta Sparre, somi egenskap av president för hela kommissionen och tillika guvernör i provinsen, hade det högsta ansvaret för verksamheten. Detta ledde till en kompetensstrid. Sparre började ge starkare uttryck för sin hittills vaga ovilja mot den vändning processerna hade tagit: vittnesmålen från barnen, som var det viktigaste materialet mot dem som nekade, var motsägelsefulla och osäkra; innan detta och andra rättsliga och praktiska problem hade fått sin lösning, vägrade han medverka till några ytterligare avrättningar. Han fick kungens medgivande att avsluta kommissionen. Efter fyra år av häxförföljelser i de nordliga landskapen var oväsendet nu på väg söderut. 1 Uppland hade enstaka fall dykt upp i början av 1675. Deras antal ökade under året, främst genom trycket norrifrån. Vid kröningsriksdagen i Uppsala 1 oktober besvärade sig bönderna från flera härader i landskapet och begärde få ”en kommission emot trolldomsoväsendet.” Någon sådan beviljades emellertid inte. Efter Sparres ingripande i norr hade regeringen beslutat uppskjuta all vidare rannsakningar till dess de rättsliga problemen hade utretts och nya direktiv för processen fastställts. Först på sommaren 1676, när också Stockholm var indraget, utnämndes nya kommissioner, en för vardera Uppland och huvudstaden. President för den förra blev Anders Stiernhöök, somhade biträtt Rosenhanes kritiska synpunkter i Hälsingland 1673. Rannsakningarna i Uppland kom därför att genomföras med sådan långsam försiktighet, att bara ett par dödsdomar hade hunnit exekveras, då de avgörande händelserna i Stockholm gjorde definitivt slut på de stora förföljelserna. Det var nämligen i Stockholm som slutet skulle komma. För första gången fick ledande politiker och höga domare uppleva oväsendet på nära håll. Efterhand insåg de den fulla innebörden i den kritik, som under lång tid hade riktats
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=