260 I det läget vände sig Rosenhane i en skrivelse direkt till Karl XI, som just hade tillträtt regeringen som myndig konung. Genomatt i sin bild av de kommande processerna överdriva det befarade antalet dödsdomar lyckades han skapa tvivel omdet berättigade i en sådan omåttlig blodspillan. Han begärde preciserade instruktioner om vilka som kunde skonas. Kungen följde i stort sett Rosenhanes förslag och befallde, att bara ”de som bekände och därtill var själva roten och upphovet” till det onda skulle få avrättas. Den gamla ordningen var därmed återställd, åtminstone för tillfället. I praktiken lämnades det nu åt de tre höga herrarna att bedöma vilka som skulle dö. Av totalt 20 dödsdomar komhögst 8 att exekveras. Alla de avrättade hade bekänt. Kungens reskript till Rosenhane tycks också ha påverkat hovrättens fortsatta praxis. Sedan kommissionen i Hälsingland hade avslutat sitt arbete i februari 1673 kom under resten av året ett stort antal nya rannsakningar från de lokala domstolarna in till hovrätten, somså långt man kan se gjorde bedömningar som liknar de av Rosenhane föreslagna. I en rapport från årets slut säger hovrätten, att den bara i sådana fall som ”uppenbara skäl och och självständig bekännelse haver givit säker anledning till, låtit sina resolutioner fatta och utfärda, så att en stor del av de bekände, gamle och bättringslöse trollpackorna äre till döden dömde.” Över resten och huvuddelen av rannsakningarna, där så mycket sällsynt och eftertänkligt hade yppats, hade man däremot intet kunnat resolvera. Men samma rapport gjorde det också klart, att oväsendet nu var spritt längs större delen av norrlandskusten och att blåkullefärderna och barnaförandet ”dagligen dags så tilltager, att den ena orten efter den andra slikt Satans tyranni bliver underkastat.” Bara i enstaka klara fall hade hovrätten själv kunnat fälla dom. De flesta målen var ännu så ofullständigt rapporterade och bevisningen så oklar, att bara en domare på platsen kunde skapa sig en uppfattning om var skulden låg. Vinken var tillräckligt tydlig. Regeringen satte upp en ny kommission, den fjärde i ordningen. I instruktionen för denna föreskrevs som dess första uppgift att straffa de gamla, förhärdade häxorna som hade förfört de andra. Detta var ännu ett eko av det kungliga resknptet till Rosenhane. Dock var ett betydelsefullt rekvisit utelämnat: egen frivillig bekännelse. Resten somutan ond vilja eller uppsåt hade lurats ett tvingats med på färden, skulle återföras på den rätta vägen. Ångermanland stod först på listan över rannsakningsområden. Sessionerna här började i september 1674 och fortsatte ända fram till jul. Troligen till följd av ett missförstånd i den centrala handläggningen av utnämningarna komprästerna och de lokala representanterna att få majoriteten. Inte heller fanns som i Hälsingland någon bland ämbetsmännen, som klart och med auktoritet kunde kritisera de formella och faktiska bristerna i proceduren. Med myndigheternas stöd hade prästerna i de anfäktade församlingarna tagit aktiv del i uppspårandet av misstänkta häxor. De försåg rätten med ändlösa listor på anklagade kvinnor och förda barn. De lokala domstolarna arbetade också
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=