258 augusti 1669. 60 misstänkta förhördes och flera hundra barn trädde fram med anklagelser och berättelser omblåkullafärder. 23 personer, mest kvinnor, dömdes till döden. Av dessa blev de 15 som hade bekänt genast avrättade. Enligt kyrkoherde Skragges relation ”gingo de Bartholomaei dag, först 7 på det första bålet, 5 på det andra och 3 på det tredje, ett gräsligt spektakel.” Två dagar senare avrättades ytterligare sex i Älvadalen. Under 1670 spred sig oväsendet till de andra socknarna runt Siljan. Rapporter om åtminstone 300 misstänkta häxor och tusentals anfäktade barn kom in till regeringen och hovrätten. Biskoparna i Strängnäs och Västerås for tillsammans med en delegation av bönder från de berörda församlingarna till Stockholm med en begäran omåtgärder. Regeringen måste ge efter för denna imponerande viljeyttring. I början av 1671 for en ny kunglig kommission till siljansbygden för att fullgöra sitt mödosamma värv. Med hänsyn till det stora antalet misstänkta blev antalet dödsdomar relativt litet. Detta berodde främst på den förhärskande rättsliga principen, att bara den somfrivilligt hade bekänt sitt brott fick avrättas. Bara 15 hade gjort detta. Bland de övriga utvaldes de somhade särskilt tung bevisning mot sig från de medskyldiga och de förda barnen. De dömdes att föras ut på rättarplatsen i hopp om att de med döden för ögonen skulle falla till föga och bekänna. I samtliga fall misslyckades detta och de återfördes. I kontinental praxis skulle naturligtvis tortyr ha använts i sådana fall. Nackdelen med den svenska metoden var att den hemlighet, på vilken den berodde, snart blev allmänt känd. Följaktligen löpte bara de som bekände någon större risk att förlora livet. Oviljan mot att döda den obotfärdige byggde på religiösa omsorger omden brottsliges odödliga själ. Under 1672, då nya fall av trolldom började dyka upp i de kringliggande provinserna, började också hovrätten göra avsteg från denna tandlösa praxis. I åtminstone tre fall utdömdes ovillkorligt dödsstraff mot häxor som envist vägrade bekänna. Dessa problem skulle dyka upp igen under processerna i Hälsingland. De första målen där hade handlagts av de lokala domstolarna. Svea hovrätt hade fastställt åtta dödsdomar. När ett stort antal nya fall på hösten 1672 komin till hovrätten, beslöt regeringen att utnämna en kommission för Hälsingland. President blev Gustav Rosenhane, en modernt och mångsidigt bildad medlemav den adliga byråkratin. Vid sin sida fick han två höga fackjurister, assessorn i hovrätten Anders Stiernhöök och juridikprofessorn i Uppsala Carl Lundius. Resten var lokala prästmän, domare och bönder. Redan från början protesterade de tre herrarna mot det sätt på vilket processerna fördes. Att grunda en dom, särskilt när den rörde livet, på vittnesmål från medbrottslingar och små barn var klart olagligt. Dessutom var sakinnehållet i berättelserna om Blåkulla av sådan art, att det lämnade en i tvivelsmål omderas sanning. Majoriteten hade en annan uppfattning. Både prästerna och de andra lokala representanterna begärde hårda och effektiva rättsliga åtgärder, och tio dödsdomar genomdrevs redan på den första rannsakningsorten. Kommissionens värv såg ut att kunna bli blodigt.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=