256 fientlighet. Tiggare och lösdrivare, som uppträdde som komedianter och trollkarlar, förföljdes. Marknadsunderhållning såsom sjungande, komedispel och dans betraktades som en form av tiggeri. De kulturella aspekterna av fattigdomen ansågs alltså somhka frånstötande somde sociala. I en kommentar till 1664 års stadgor påtalade prästeståndets talman de ”mångahanda sätt till att tigga...såsom främmande löpare, de där gå mest på spegeri...Alltså tigga somliga för sig och somliga för andra, till fångar, kyrkor och annat; sådana äre ock majstångsmakare, djäknesångare och annat lappri, somsker med bjude-, nyårs-, grav- och brudskrifter. Och liksom i resten av Europa blev folkets trosföreställningar och magiska praktiker omtolkade. Det som tidigare hade fördömts och bestraffats som vidskepelse, gavs nu den farligare tolkningen, att det förutsatte djävulens medverkan och var uppenbar trolldom. Under de stora förföljelserna på 1670-talet uppträdde de lokala prästerna och befattningshavarna synnerligen aktivt, ofta i öppen och aggressiv motsättning till den mer tveksamma eller rentav skeptiska hållning, somintogs av en del av de högre ämbetsmän, somfrån Stockholmsändes ut för att hantera oväsendet. De centrala myndigheterna tvekade också i det längsta innan de gav efter för de krav på systematiska förföljelser, somrestes när det stora oväsendet började 1668. Denna tveksamhet grundades både på intellektuella tvivel och tidigare erfarenheter både från Sverige och utomlands. Riksdrotsen Per Brahe anmärkte vid ett tillfälle, att ”när man i förrige tider har velat förfara alltför skarpt med straff emot sådant trollpack, hava hela provincier därigenom blivit inficierade. Råder fördenskull till att caute därmed umgås.” Ett par månader senare varnar han mot ”att förfara alltför skarpt emot demsomäre mficerade, efter de inbdla sig mycket sominte är realt, och den skarpa executionen lär öka trolldomen, somi hertig Johans tid (dvs på 1610-talet) skedde.” Och marsken Carl Gustav Wrangel håller med. ”Ju mer man rör i detta verket, ju värre lär det bliva, vilket jag i Pommern har erfarit; låter man det bliva orört, lär det upphöra. Denna försiktiga attityd bland makthavarna ledde också till kritik underifrån. I en av trolldomskommissionerna på 1670-talet säger en av de världsliga assessorerna, som var mer benägen än kollegerna att tillmötesgå de lokala kraven på hårda tag, efter det att domarna har avkunnats: ”Här varder kommandes stora quaereler och klagomål efter dem, alldenstund de hava varit för fromma och skonsamma.” I samma kommission ”uppsteg nämnden sägandes, omintet dessa kärringar bliva av daga tagna som för deras barn, så vilja de själva gå under bödeln, och den första käring som förer dem giva en blykula...”. Och när Johan Stiernhöök, tidens ledande jurist, ville ge några faderliga råd åt sin son Anders, som hade utsetts till president i den uppländska trolldomskommissionen, då «32 « 33 Prästeståndets riksdagsprotokoll 2, 1660-1664 (Uppsala 1954), ss 4041. '' Ankarloo, ”Das Geschrei...”, ss 1761.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=