253 tis, som nu börjar användas, visar att man börjat ta intryck av kontinental doktrin.'° Längre fram tillgrep man andra metoder mot misstänkta som vägrade erkänna. De blev dömda till döden och leddes ut på rättarplatsen ”inte annat troende än att de skulle dö.” En präst påminde dem om villkoren för själens salighet och uppmanade dem att inför döden lätta sitt samvete. De som då bekände avrättades genast, medan de som stod fast vid sitt nekande återfördes till häktet.2' Med inrättandet 1614 av Svea hovrätt i Stockholm tog de centrala rättsvårdande myndigheterna mer definitivt över kontrollen av praxis, särskilt i behandlingen av livssaker. Med undantag för enkla och klara fall skulle alla dödsdomar i första instans underställas hovrätten för godkännande."■ De prejudikat i trolldomsmål som härigenom skapades i samarbete mellan hovrätten och de kyrkliga experterna blev vägledande ända framtill 1650-talet. Antalet avrättade var begränsat, säkert mindre än hundra. Bevisligt maleficiumeller ett öppet och slutgiltigt avfall från Gud var alltjämt rekvisit för det högsta straffet.’' Ännu under de stora förföljelserna på 1670-talet ger medlemmar av den härskande eliten uttryck för tvivel rörande sanningen i häxornas bekännelser och tillhåller domstolarna att gå försiktigt fram. Den svenska regimen i Nordtyskland har vunnit en viss internatit^nell rvktbarhet för sin förmenta återhållsamhet i handläggningen av häxmål i de erövrade provinserna. Drottning Kristina påstod på tal omett antal processer i Verden, att hon under sm regering uttryckhgen hade förbjudet bruket av dödsstraff mot häxor, så länge de inte tydligt kunde överbevisas om dödlig förgörning. Hon var övertygad om, säger bon, att de brott dessa kvinnor bekände ofta var illusioner, som förorsakats antingen av störningar i deras kvinnliga funktioner eller av djävulens bedrägerier.’' Men i själva verket gör det kungliga reskriptet till Verden ingen sådan skillnad mellan dödlig och annan trolldom, inte heller iakttas den i de svenska målen från drottningens regeringstid (1644—54). Tvärtom saknas i bevismaterialet bakom tre dödsdomar, som personligen bekräftats av drottningen, varje spår av dödligt maleficium. Troligen är drottningens uttalande en sen efterhandsrationalisering, sedan de skandalösa avslöjandena i Sverige och Frankrike på 1670-talet allmänt förändrat opinionen i bildade kretsar. Ankarloo (1971), ss 70-6. Ank.irloo (1971), SS 73-4. Sture Pctrcn,”Hovrättens uppbv^j;n.id 1614-1654” i Petrén-Jägerskiöld-Nordberj;, Svea Hovrätt. Studier till 350-årsmiritiet (Stockholm 1964), s 36. AnLirloo (1971), ss 72-74, 90-98. Ank.irloo (1971), s 99. Reskriptet i B H,tuber, Bibliotheca, Acta et Scripta Magica 111 (1742), s 250. Riksregistr.tturet 16.2.1649. Riks,irkivet, Stockholm. Cl D M.ihnke, "D.ts Hexenunwesen in Verden und sein Ende", Stader Archiv NF 13 (1923), s 1; H Schw.trzwälder, ”Die Gesclncbte des Z.iuber- und Hexeng.ilubens in Bremen”, Breruisches Jahrbuch 1959, ss 220-2. K Ä Modeer, Geriehtibarkeiten der scbu-ediscbeii Krone irn Deutschen Reichsterritoriuni. I. (I.und 1975), s 404. Ank.irloo (1971), ss 99-100. - Kristin.ts pästäende återges törst.t gängen i k.irdm.il Albiz/is bok De inconstantia in lure (, 1683). - OmAlbiz.zi och den romersk.! inkvisitionens inställning i bäxerim,il se J Tedeschi, ovan s 92 (not 32). 2.S
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=