252 hon vart förmanad att hon skulle bekänna sanningen och icke fara med lögn och bedrägeri. Opinionen var alltså delad. Både domstolarna och kungen själv är i tvivelsmål om hur man skall hantera fall av den här sorten. Dödsdomen mot den onde Björn, som hade förgjort två män, fastställdes av Karl IX. Men var verkligen nattridandet och djävulsbolandet brott som förskyllde dödsstraff? Under 1600talets första årtionden blev biskopsmötet och andra höga kyrkliga instanser anmodade att ge sm mening i trolldomsmål, somunderställts kungen eller hovrätten. Så sent som 1619 har biskoparna den uppfattningen, att en trollkona både enligt svensk lag och kristliga statuter måste överbevisas om ”något synnerligt maleficium”, innan hon kan dömas till döden.Man hänvisar härvid till den konservativa tyska opinion, som håller fast vid reglerna i den kejserliga straffordningen Carolina (CCC 109). Herman Samsonius, biskop av Riga, har samma uppfattning i sin samling häxpredikningar, som han tillägnade rikskanslern Axel Oxenstierna och utgav 1626.’^ Liksompå andra håll i Norden var de första decennierna på 1600-talet avgörande för införandet av moderna demonolgiska och juridiskaföreställningar om trolldomen. Häxsabbaten blev lätt införlivad med folkets föreställningar eftersom den bara uppfattades som en utvidgning eller omformning av lokala föreställningar, som gick tillbaka åtminstone till senmedeltiden, och som handlade om nattflygande kvinnor och timtrollkvinnors samling på Blåkulla. Omnågot hade eliten svårare för att ta till sig de nya idéerna. Från och med slutet av 1500-talet hade alltså de världsliga domstolarna börjat ta befattning med de religiöst färgade formerna av trolldom: häxsabbat, Blåkullafärd och förbund med hin onde. Samtidigt hade kontinentala idéer och rättsbruk börjat införas. Förhören kombinerades ibland med vattenprov, letandet efter satansmärket och formlig tortyr. Med ett par viktiga undantag är dessa moderna metoder begränsade till götalandskapen.''’ Tortvr var annars förbjuden i svensk rättspraxis. Det är därför signifikant att tvångsmetoder öppet och regelbundet användes i trolldomsprocesser, ofta på direkt kunglig order. 1614 blev en småländsk fogde anklagad i hovrätten för att ha gjort olagligt bruk av tortyr. I en försvarsskrivelse framhåller den inblandade häradsrätten, att tortyr enbart hade använts i samband med en häxprocess. Den misstänkta hade blivit förhörd ommalefiaum ”och ingen annor ting.” Också andra fall ger besked om att både hovrätten och kungen själv ansåg tortyr berättigad och lämplig i häxmål. Rättsliga termer somcrimen exceptum och crimen laesae Divinae MaiestaStockholms stads tankcböcker från 1592. 2. (Stockholm 1951), ss 70, 165. Ank.irloo (1971), ss yy 16 49-50, Episcoporum, capttulariumet variorumliterae et responsa, fol. 12 et seq. A945. Kunglii^a Biblioteket, Stockholm. Ankarloo (1971), ss 92-3. Hermann Samsonius, .^usserlessne undu'ohlbegrundete Hexen-Predigten (Riga 1626). Ankarloo (1971), s 97. Jfr J Kahk, ovan kap. 11. Ankarloo (1971), ss 67-72.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=