251 ryktesspridning (’läppagäll’). Den som inte kan eller tillåts gå eden fälls däremot, om bevisningen i övrigt är tillräcklig. Utgången är i de flesta fall helt beroende av den lokala uppfattningen om den anklagade. Ett steg vidare från denna typ av fall, där ett par anklagelser kombineras med att den misstänkta berövas det lokala stödet från släkt och grannar, är när majoriteten i lokalsamhället tar aktiv del i kravet på rättsliga åtgärder. Ibland ger protokollen vittnesbörd omett sådant lokalt opinionstryck. En småländsk häxa avrättades ”efter samdräktigt rop från präster, nämnd och hela häradet, som begärde att en sådan ogärnings kropp skulle tagas av vägen.” Och i en annan rättegång vittnade tio bönder, den ene efter den andre, om de onda hotelserna från en viss Björn, som hade förorsakat två mäns död. En utvidgad nämnd om 24 bönder dömde honomtill döden för trolldom, och ”begärde menige man att sådan olidlig last måtte bliva straffad.” '' Ibland kan naturligtvis sådana uttalanden läggas i allmänhetens mun av någon överdrivet nitisk domare eller fogde, som vill rättfärdiga sitt handlande. Å andra sidan finns bevis för att domstolarna försökte motstå trycket från den folkliga opinionen som i Stockholm 1593. ”Om detta ärendet haver varit åtskilliga meningar, dock är på ändalykten samtyckt och beslutat, att man skall icke göra vidare än vad Sveriges lag förmäler, somvill hava fullt skäl och sex mans vittne eller egen muntlig bekännelse, förr än någon döms till livet. >1 14 Påtryckningarna kom från flera olika håll. Kyrkans krav på systematiska förföljelser framkom med all önskvärd tydlighet vid ärkebiskop Abraham Angermannus’ stora visitationsresa genom Götaland 1596. De metoder han använde väckte indignation både bland bönder och adel och följdes av häftig kritik från hertig Karl. Under decennierna kring sekelskiftet 1600 börjar enstaka men klara anspelningar på häxsabbaten dyka upp. Redan från början är denna förknippad med namnet Blåkulla. Olaus Magnus berättar (1555), att på denna plats, som han identifierar med önJungfrun i Kalmarsund, ”lär vissa tider av året nordiska häxor hålla möten för att pröva sina konster och signerier. Den som kommer för sent till denna djävulstjänst underkastas en förskräcklig näpst. Men i denna sak må var och en hellre följa smegen tro än lita på andras uppgifter, lamyten för första gången dyker upp i processmaterialet möts den med tvekan. I Stockholm bekänner 1596 en kvinna, att ”hon var av det slaget som plägar rida till Blåkulla...(och att) det inte är länge sedan hon hade bolat med djävulen. Men >' 1.S När Blåkul- " Ankarloo, ”Das Geschrei der ungebildeten Masse. Zur Analyse der schwedisclien Hexenpro- /.esse” i Clir Dej;n m tl (eds), Hexcriprozcssc. Deutsche und skaudinavische Beitrdge (Neumiinster 1983), SS 174f. Ankarloo (1971), s 65. Olaus Magnus, De Geutihus Septentrionalihus 11:23. - Arbetet var vida spritt i 1500-talets F.uropa ocb bidrog till att ge Skandinavien ett stadigt trolldomsrvkte. Se t ex Jean Bodm, De Li denionomame des sorciers (1581), s 91; ”11 v a plus de Sorciers en Noruege, et I.iuonie et autres parties Septentrionales, qu’il n’v a en tout le reste du monde, comme dit Olaus le grand.”
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=