250 seelser som redan från början förknippas med kvinnor. Att döma av det senare rättegångsmaterialet var detta föreställningar som var rotade bland vanligt folk. Liknande idéer återfinns ju också överallt i Europa vid den här tiden. Tolkningen av dessa företeelser inomramen för den kristna demonologin hade emellertid i Sverige bara just börjat vid medeltidens slut. Under ytterligare ett århundrade skulle maleficium, den magiska skadegörelsen, utgöra grunden både för de rättsliga och folkliga åtgärderna mot dem som var misstänkta för trolldom.*^ 2. Från förgörning till blåkullafärd Reformationen ändrade inte mycket pi föreställningarna om trolldomens former och effekter. Om något tilltog de magiska aktiviteterna ute bland folk när kyrkans officiella läsningar, exorcismer och benediktioner förbjöds. En viktig institutionell förändring var, att den världsliga överheten blev dömande instans också i religiösa mål. Kronan var, för att använda Melanchthons uttryck, vårdare av båda lagens tavlor {custos utriusque tabulae)}^ Fortfarande är domstolsmaterialet sparsamt. Av det som finns tycks framgå, att intensiteten i förföljelserna tilltog mot 1500-talets slut. I de tre städerna Stockholm, Jönköping och Vadstena blir under perioden 1490—1614 processerna efter 1580 ungefär sju gånger vanligare än tidigare. Vid en internationell jämförelse förefaller 1500-talets svenska praxis ha varit mild. Av runt 150 fall före 1614, där utgången är känd, blir bara var tionde dömd till döden. 40 andra som fälls döms till böter, kroppsstraff eller förvisning. 93 (dvs 63 %) blir helt frikända, och i 22 av dessa mål (15 %) blir den ursprunglige käranden till och med fälld för defamation." Förgörningsprocesser grundade på landslagens bestämmelser är fortfarande i överväldigande majoritet. De magiska metoderna är också ännu desamma: hår, ben, naglar och paddor är de vanligaste tillbehören. Folk är klart fientligt inställda till den sortens aktiviteter. I de flesta målen är allmogen aktivt inblandad i anklagelserna. Nämnden, som måste antas representera den lokala opinionen, kan ofta bekräfta kärandens klagomål.'" I det typiska fallet anklagar en bonde sin grannes hustru för att ha fått hans kor att sina. Hans anklagelser understöds av en rad andra bybor med liknande erfarenheter. Kan den misstänktas man eller far uppbåda elva män, som är beredda att gå värjomålseden tillsammans med honom, och sådan ed tillåts av domstolen, då blir hon vederbörligen frikänd. Ibland är kärandens bevisning så dålig att värjomål anses obehövligt och i flera fall blir folk bötfällda för obehörig Ankarloo (1971), ss 46—7. Ankarloo (1971),ss 54, 90-100. Sven K|öllerström, Guds och Sveriges lag under reformationstiden (Lund 1957), ss 15-17. ” Ankarloo (1971), ss 43-6, 340-343. ’’ Ankarloo (1971), ss 461.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=