249 I svealagarna är ännu bara förgörning av människa belagd med dödsstraff. Ä andra sidan saknas det stränga rekvisitet på ett gripande in flagranti. Andra skadliga men inte dödliga former bestraffas med böter. Om någon handläggning i kyrkliga domstolar, som i götalandskapen, talas däremot inte."* Svealagarna komatt utgöra mönster för reglerna i Magnus Erikssons landslag (c 1350). Där finns heller inga bestämmelser mot vidskepelse. Liksomi den senare, reviderade versionen Kristoffers landslag från 1440-talet, kriminaliseras alltså bara fysiskt skadlig trolldom.'’ I praktiken kom emellertid i dessa mål de kyrkliga bestämmelserna från de äldre landskapslagarna, efterhand vanligast från Upplandslagens kyrkobalk, att tillämpas jämsides med landslagen. Här fanns regler mot vidskepelse. Mot slutet av 1300-talet finns i kyrkliga källor mer detaljerade definitioner av brottet. De förbjudna praktikerna fördöms som djävulskonster {ars dyabolica). I klosterlitteraturen, särskilt exempelsamlingarna, beskrivs efter kontinentala förebilder djävulsförbund, exorcism, hostians vanhelgande och andra kätterska handlingar. Det mycket sparsamma domstolsmaterialet från 1400-talet innehåller exempel på personer, som dömts till döden för djävulsförbund. Kyrkan brännmärker också andra magiska aktiviteter {incantationes, sortilegia) sombrott mot Tron jämförbara med kätteri och ocker.^ Några egentliga spår av det systematiska häxbegrepp, som vid denna tid var under framväxt i kontinental doktrin, finns däremot inte. Som regel tar de kyrkliga myndigheterna bara befattning med de enkla folkliga bruk, som var förknippade med vardagslivet i byarna. Enstaka antydningar omde folkliga föreställningarna omtrollkonor och förgörning finns redan i de äldsta landskapslagarna. Den magiska skadegörelsen åstadkoms med tillbehör somhorn, naglar och hår. Detta är samma typ av farliga ingredienser, som ständigt återkommer i domstolsmaterialet från 1500- och 1600-talen. Den nattridande häxan omnämns också i en text från 1200-talets början. Om någon säger om en kvinna, att hon har blivit sedd ridande på en gärdsgårdsstör med utslaget hår och i ett trolls skepnad vid vårdagjämningstid, då skall ett sådant påstående räknas som ett lagstridigt okvädande.^ Man tycks också förutsätta att sådana anklagelser bara riktas mot kvinnor. I de allra äldsta lagarna har fadern eller maken ansvar för en kvinnas brottsliga handlingar, men trolldom anförs uttryckligen som ett undantag från denna regel; ”En kvinna kan inte hängas eller huggas utom för trolldom. Nattridandet samt skadlig trolldommed hjälp av naglar och hår är alltså för- ' Ankarloo (1971), SS 3.S-7. Ank.irloo (1971),ss 37^2. I kanonisk doktrin var trolldom en cuusa mixti fori, som kunde handläggas i både kyrklig och världslig rätt. Joseph Mxnsen.Zauheruhihu, Inquisition und Hcxcnproy.ess irn Mittelaltcr und die Entstehung der grossen Hexenverfolgung (1900), ss 299, 321. Mallens Maleficarurn 111 qu.l introd. '' Ankarloo (1971), ss 401. ^ Äldre Västgötalagen, Rättslösabalken 5:5. Äldre Västgötalagen, Tjuvabalken 33.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=