246 Häxförföljelserna var en del av den svenska imperialism, somtryckte ner den estniska befolkningen genominförandet av livegenskapen men också med hjälp av en allt strängare luthersk kyrkodisciplin. Samtidigt deltog också själva Sverige i samma typ av häxförföljelser, som förekom överallt i Europa. Den sista häxan avrättades 1711. Den svenska imperialismen skapade emellertid också som en biprodukt till den stora kyrkovisitationen 1667—68 en klar och sammanhängande bild av de religiösa bruken i Estland. Av den bilden framgår den enorma omfattningen av folkets motstånd mot den officiella statsreligionen. I församling efter församling bokför kommissarierna information om hur orädda bönder öppet samlades vid offerplatserna - kullar, heliga lundar, gamla kapell - för att bedriva sin ”avgudadyrkan”. Det man utövade var inte en återupplivad katolicismutan en fortsättning av förkristna ritualer; offerplatserna låg ofta vid kapell eller ruiner bara därför att dessa en gång hade uppförts på gamla ”hedniska” kultplatser. De som ledde och genomförde dessa riter var vanligen välkänt folk, vilket också gällde de devins-guerisseurs som fanns i varje församling. En del bönder fällde till och med öppet kritiska anmärkningar omden kristna tron och det lokala prästerskapet. Stödda av den baltiska adeln gick de svenska myndigheterna till ivrig attack mot denna opposition. Under denna kampanj spreds bruket av tortyr och bålstraff över Estland och dussintals oskyldiga människor avrättades. Estland liknade de icke-svenska delarna av Finland i det att de flesta häxanklagade var män. Men det som gjorde Estland unikt var, att häxjakten sammaföll med den första massiva offensiven mot den traditionella religionen i landet - och med mförandet av livegenskapen. Trots allvarliga försök misslyckades de svenska myndigheterna och prästerna med att utrota de förkristna bruken och trosföreställningarna. Ett decennium efter 1667 års visitation skrev den livländska kyrkokommissionen till den svenske kungen, att i Livland fortfarande fanns ”en gräslig avgudadyrkan och hednisk blindhet, som har makten över tusende olyckliga själar.” Kommissionen uppfattade ”avgudadyrkan” somett allvarligt hot mot den svenska staten, eftersom sådana förtappade själar ofta ”har böjelser för den papistiska tron och främmande makter” (dvs Polen).*' Trots förföljelserna från både stat och kyrka - besvärjare ställdes inför rätta, häxor brändes på bål — fortsatte de estniska bönderna ännu mot slutet av 1600talet att mötas öppet vid sin heliga platser för att offra. Uppenbarligen vågade inte myndigheterna hindra dem från att göra det. Så sent som 1698 fick bönderna i Lääne-Nigula en varning, att om de fortsatte att offra på sin traditionella kulle, skulle man skingra sådana sammankomster med hjälp av kavalleri.** Samma år klagade pastor i Jöhvi, att fastän bönderna, som samlades på Kuremägi SRA, Livonica II, 492 (Livländska kyrkokommissionen till K Mai;t, 1677). -* RAKA, cl245.fl.d64; cl 187.f2.d5169.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=