242 I förordet förklarar Samsonius, att han under sina livländska kyrkovisitationer hade ”stött på avskyvärda vidskepligheter och hört klagomål omtrolldom.” Han hade därför skrivit och publicerat dessa predikningar i syfte att inspirera sitt ”fattiga prästerskap” i deras kamp mot djävulen och ”den blinda papistiska tron.” Hans texter upprepar de ortodoxa häxklichéerna i deras lutherska form. Hans första predikan bekräftade, att häxor verkligen existerar (”i det avseendet kan vi inte ha några tvivel...”) och definierar trolldomsom förbund med djävulen för att få hjälp att skada folk. En böjelse för trolldomkan till och med finnas bland folk som vidskepligt tror, att en fyrklöver är lyckobringande; redan i sådana fall ”åkallas häxdjävulen, om inte öppet så i alla fall underförstått.” Även om bibeln sa, att man inte skulle låta trollkonor {Zauberitinen) leva, menade Samsonius och citerade därvid flera auktoriteter, att också män kunde vara häxor: djävulen hade många medhjälpare bland jesuiterna! I sin andra predikan frågar sig Samsonius, varför man också efter Luthers reformation kan stöta på trolldom ”i alla länder, städer, bosättningar, byar och avlägsna platser.” Förklaringen ligger i att Gud använder trolldomen som ett gissel för att pröva och bestraffa människorna. Samsonius förnekade därför, att häxorna helt enkelt var sinnesrubbade eller människor med en melankolisk läggning: djävulen är så listig, att hans anhang vid behov kan efterlikna melankoll eller andra sjukdomar. På liknande sätt hävdas i den fjärde predikan, att även om häxorna själva inte kan förändra vädret, så tillåtet Gud djävulen att bringa luftmassor och moln i rörelse med syftet att skada människorna genom stormar. Häxornas flygande är, det medger han, ofta resultatet av sjukliga fantasier eller drömmar, men verkliga fall av flygande häxor har förekommit, och han citerar flera exempel härpå. Häxorna kan åstadkomma skada och gör det också, slutar Samsonius, och berättar en gräslig historia omhäxor som nvligen i närheten av Berlin kokade och åt upp små barn. Den ende livländske 1600-talsforfattare i övrigt somdiskuterade trolldomvar pastorn i Tallin, Ludvig Dunte, som kortfattat berör den i sin Kort och riktig förklaringpå etttusensex samvetsfrågor (1636).''’ I en något mildare ton än Samsonius varnar han för att vissa melankohker felaktigt tror sig vara häxor, men håller i övrigt med sin kollega från Riga. I sin egenskap av superintendent för den livländska kyrkan begärde SamsoniUS, att konsistoriet skulle ”avskaffa hednisk avgudadyrkan, trolldom och vidskepelse.”Konsistoriet uppmanade i sin tur 1637 alla präster att avslö)a ”om bönderna fortfarande bedriver avgudadyrkan och ... samlas på höjder eller i dalgångar, vid kapell eller ruiner för atfdyrka avgudar och offra.”Framstegen härvidlag komemellertid nedslående långsamt. När Estlands biskop 1647 gjor1. Dunte, Decisiones Millc et se.c Cas.uum...Das ist Khvz und Richtige Erörteruug Ein Tausctui und Seeks Geu’issens Eragen... (Liibeck 1636), ss 296—297. '■* Svenska riksarkivet, Stockholm (SRA). Livonica II, 643 (Kyrko och Skole Consistorial och visitationsordning 1633). SRA, Livonica II, 442.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=