RS 13

238 en annan gård, hittade man på det första stället en hel säck full med människohår, djurhår och majsblommor, som alla antog att hon använt för trolldom. Från den dagen kallades hon hårsäcks-Ello. Hon hade lånat smör av en bondkvinna och svept m det i en duk. När duken hade återlämnats hittade ägaren fem hål i den. Från den dagen kunde hon mte göra smör av mjölken från sina kor, för den gick inte att kärna. En kväll 1665 blev Ello sedd i ett rågstycke av LiivaJaan. Ello förklarade senare att hon hade letat efter några örter som hon behövde att färga med. Eftersom Liiva Jaan ofta hade kallat henne en trollkona, blev hon rädd, gömde sig och sprang sen hem. Men den uppretadeJaan ville inte släppa saken utan förklarade uppe vid herrgården, att både Kopsu Ello och hennes mor Maie var häxor. De båda kvinnorna fängslades, eller som seden var, ”sattes i kistan.” Domare tillkallades och en noggrann rannsakning påbörjades. Sedan det bevismaterial somhär har sammanfattats blivit genomgånget, dömdes Kopsu Maie den 3 juni 1664 till att brännas på bål och hennes dotter att slita ris i stocken.' Dessa händelser i Vana-Kasti har en stark lokalfärg. Men redan en ytlig granskning röjer liknande situationer och jämförbara händelser på olika ställen i 1600-talets Europa. Här sompå andra håll växte trolldomsanklagelser framsom resultat av sociala spänningar inom byn. Ofta trodde man att gamla kvinnor som Kopsu Maie var häxor. Det var likadant överallt; i det här avseendet kan man säga at Aksi i Estland liknande Essex i England. Över stora delar av Europa kan man hitta liknande metoder för spådom, exorcism, trollformler, förbannelser, örtmediciner, kärleksdrycker och bruket av trollkarlar och -konor för att återfinna bortstulet gods. Som Richard Horsley med rätta framhållit; ”Det är stora likheter mellan de magiska bruk och formler som används av kloka gummor eller devin-guerisseurs från område till område i Europa.” Och han tillägger, att ”varje ny studie bekräftar den nu välbekanta generaliseringen, att den överväldigande majoriteten av häxorna var fattiga, åldrande kvinnor.”* De häxförföljelser emellertid mycket mer än bara spänningar och misstankar i byn för att få så tragiska följder. Som Horsley också sammanfattar, kan ”bönderna om de lämnades åt sig själva möjligen ha lynchat några få misstänkta - somde två österrikiska kvinnor som 1675 brändes för att ha förorskat en hagelstorm- men de skulle aldrig ha frambringat de stora häxförföljelser, i vilka hundratusentals brändes. För att förstå dessa förföljelser, måste vi granska förbindelserna mellan den folkliga magin och kyrkans ideologi. Tidiga katolska teoretiker kännetecknas av sin beredvillighet att införliva hedniska element i sina kyrkliga bruk för att undvika en konflikt hos de nyom- ' RAKA, c863.fl.d4253 (om hänvisningssystemet i de estniska arkiven se ovan kap. 10 (Madar) När Ello flyttade till Kopsu Maie och Ello föll offer för 1665 fordrade som ” .t not 16). ‘RAHorslev, ”Who were the Witches? The Social Role of the Accused in European WitchTrials”. The Journal of Interdisciplinary History 9 (1979), ss 697, 689. ' ibid, s 694

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=