20 talet. I själva verket torde man för hela det nordskandinaviska området inklusive Norge och Island kunna urskilja en kulminationsfas omfattande perioden 1660-80. Detta är, som Klaniczay påpekar, ungefär samtidigt med de sista stora processerna på tyskt område i Salzburg och Mecklenburg. Jämfört med Västeuropa är det däremot sent: i Nederländerna, Frankrike och England hade förföljelserna (bortsett från enstaka senare utbrott av skandalkaraktär) börjat upphöra strax efter 1610. Denna tidiga avkriminalisering, somförst nyligen på allvar har börjat uppmärksammas i forskningen,*^ är huvudsakligen grundad på rent juridiska överväganden och har inte mycket att göra med senare decenniers ’upplysning’. Handläggningen av trolldomsmålen inom den italienska och portugisiska inkvisitionen så som de här analyseras av Tedeschi och Bethencourt, uppvisar också tidigt samma juridiska försiktighet. När vi vänder oss mot den östra periferin framstår den baltiska kronologin som svårbedömd. I Estland kan vi visserligen urskilja en för periferin karakteristisk sen processvåg på 1690-talet, men enligt Maia Madar ligger förföljelsernas tyngdpunkt snarast under seklets förra del. Ungern, som tillsammans med Polen var själva utgångspunkten för Gabor Klaniczays resonemang, är däremot ett otvetydigt exempel på den perifera fördröjning, som en diffusionsteori predicerar. Framför allt Danmark framstår i detta sammanhang som en anomali. Några spår i det danska materialet från seklets förra hälft av en juridisk doktrin liknande inkvisitionens eller parisparlamentets kan man som Johansen påpekar inte finna. Den danska kronologin, som ju synes ansluta sig till den västeuropeiska, måste alltså förklaras på annat sätt. Den spridningsteori vi hittills diskuterat förutsätter i själva verket två successiva idéströmningar: först genombrottet för den demonologi, som gjorde processerna möjlig och som förefaller väl dokumenterad över hela det nordiska området; därefter framväxten av en rationalistisk och skeptisk motideologi, som ledde till förföljelsernas upphörande. Inte heller här framstår utvecklingen i Danmark somtydligt avvikande. Naess pekar på den modererande roll som de professionella juristerna på den regionala mellannivån började spela i Norge efter mitten av 1600-talet. I Sverige ger flera av de aristokrater, som utgick från den modernt bildade kretsen kring drottning Christina, tidigt uttryck för allvarliga betänkligheter inför 1670-talets processvåg. Var dessa motströmmar i Norge och Sverige inte så starka som de i Danmark vid samma tid? Det förefaller inte utan vidare klart. Måhända är hela diffusionsteorin i sin grundläggande idealism otillräcklig. Det synes nödvändigt, för att uttrycka det milt, att närmare ange de strukturella förutsättningarna för de demonologiska respektive rationalistiska idéernas genombrott och verkning¬ ar. Den nordskandinaviska och baltiska häxtron uppvisar vissa intressanta, av Alfred Soman, ”La Decriminalisation de la Sorcellerie en France”, Histoire, economic et societé 1985:2, ss 179-23; Henningsen, The witches’ Advocate, ss 357 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=