230 Criminalis Carolina från 1532, som föreskrev bålstraffet för skadlig trolldom {malejidum). I sina ”Nio predikningar mot trolldomssynden” hänvisade superintendenten i Riga, Hermann Samsonius, uttryckligen till Carolina som stöd för bruket av dödstraff vid malefidum}^ Han graderar trolldomen i tre klasser efter brottets grovhet: (i) de som gripna av melankoli förblindas av djävulen, så att de inbillar sig ha gått i förbund med honom utan att i verkligheten ha gjort det. De bör inte straffas, eftersom de inte är brottsliga utan sjuka i hjärta och sinne; (ii) de somförbundit sig med djävulen, men som inte gjort skada på folk eller fä. De bör förmanas till bättring, och omdetta inte hjälper, bör de stötas ut ur församlingen; samt (iii) de som av fri vilja ingått i förbund med djävulen, vållat skada på sin medmänniska, hans boskap eller skörd. Både Guds ord och Carolina kräver att denna tredje kategorti skall brännas levande. I en samling av estniska lagar sammanställd av assessorn i Tallins borgrätt, Philipp Crusius (Krusenstjern), blir trolldombrottet på liknande sätt indelat i olika kategorier. Den som avsagt sig Kristus och förbundit sig med djävulen, sällat sig till honomgenom ett syndigt liv, skadat människa eller djur (med eller utan gift) och bekänt dessa brott, han skulle brännas levande. Ominget djävulsförbund förelåg skulle den anklagade halshuggas med svärd. De somövade spådomskonst och av idel nyfikenhet talat till den onde, botat sjuka med läsningar och inte skadat någon, kunde skonas till livet. För att ha försmädat Guds namn genomsina vidskepelser skulle de sättas i fängelse och förmanas av prästerna att bättra sig. Omde syndade på nytt, skulle de undergå kroppsstraff och förvisas landet. De som gick till häxor och trollkarlar skulle göra offentlig bot, eller, om brottet var grovt, straffas hårdare.’^ Crusius’ huvudkällor vid denna sammanställning var bibeln, Carolina och den tyske 1600-talsjuristen Benedict Carpzov. Troligen i samband med införandet av svensk kyrkolag i Estland 1692 och i Livland 1694 gavs den svenska stadgan ”Mot eder och sabbatsbrott” allmän gdtighet. Där föreskrevs, att den som muntligen eller skriftligen förband sig med djävulen skulle, liksom vid malefidum, dömas till döden. De vidskepliga, som offrade vid träd, källor och andra särskilda platser, eller someljest brukade förbjudna konster, skulle efter brottets grovhet dömas till böter, fängelse på vatten och bröd eller kroppsstraff. Ålder och sinnesbeskaffenhet skulle beaktas vid straffutmätningen, och om den dömde återföll i synd skulle straffet skärpas.’*^ 1695 blev Skytte Jack, en bonde i Viimsi, anklagad för skadegörelse genom trolldompå folk och fä. Han dömdes med stöd av denna nya stadga till risslitning med sex par spön.’*^ 65 personer dömdes till döden i de estniska (45) och est-livländska (20) domHermann Samsonius, Neuri Ausscrlesen und Wohlhegriiridete Hcxcprcdigt... (Riga 1626) (utan paginering), predikan nr 9. Des Herzogthums Ehsten Ritter und Landrechte, ss 397-399. Sammlung der Gesetze (Hrsg. Buddenbrock), 2 (Riga 1821), ss 1973-1978. RAKA:c2.f2.dl491,l..S.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=