227 de rum under 1600-talet. Sammanlagt 140 rättegångar är kända, av vilka några genomfördes i början av 1700-talet, den sista 1725.'^ I den del av Estland som 1561 kom under svensk överhöghet, nådde förföljelserna sin höjdpunkt under första delen av 1600-talet. Mellan 1615 och 1652 genomfördes 41 processer. I Paide brändes 1615 nio häxor, och ytterligare några dömdes till döden på godset Käravete i Ambla.'*^ Huvuddelen av målen togs upp vicf Tallinns borgrätt och på godset Harjumaa, som låg under samma jurisdiktion. Några rannsakades också vid rådhusrätterna i Tallinn och Narva.Eftersom brott begångna av de ofria bönderna låg under godsherrarnas domvärjo, och eftersominga protokoll har förts där, finns praktisk taget ingen information om de processer som förmodligen har förts på godsen. En kompletterande källgrupp är protokollen från kretsdomstolarna. I det svenska Estland avkunnades de flesta dödsdomarna under 1600-talets tre första decennier. 1636 hade 27 häxor avrättats, medan under de följande åren framtill 1669 bara femmötte samma öde. Men så sent som 1694 blev den beryktade tjuven och trollkarlen Thomas Jurgen dömd tdl ciöden. Han hade satts i fängelse av lanträtten i Viru-Järva, men överrätten skärpte straffet till hängning. Detta är den sista kända dödsdomen för trolldom i Estland. Efter 1650 sjönk alltså antalet processer betydligt, med en sista plötslig uppgång på 1690-talet. Domstolarna fortsatte att uppta vittnesmål, men de flesta målen överlämnades till guvernören eller hovrätten. Deras domar är i de flesta fall inte kända. Bara ett par mål från den polska regimen i den livländska delen av Estland i början av 1600-talet är kända. 1608 dömde rådhusrätten i Dorpat Norrika Catrin till döden för trolldom. Domen baserades, liksom flera liknande i Sverige vid den här tiden, på stadgandet i Andra Moseboken 22:18. Domen verkställdes påmittelahcrlichen undfruhncuzcitlichen Rcval (Köln-Wien 1973), ss 466; F.stl.inils liistori.ska centralarkiv i Dorpat (härefter RAKA); c995.fl .d239; F. K. Gadebusch, Livländische Jahrhiicher, 2:2, s 168; V. Helk, dieJesuiten in Dorpat (/5ÄJ-/625j. (Odense University Studies in History and Social Sciences, 44), 1977, s 84. RAKA: c915.fl.d498.d619; c914.fl.dl48, dl82, dl97; Lettlands historiska centralarkiv (härefter CVVA): cl09.f3:d755; V. Uuspuu, Surmaotsused eesti noiaprotsessides (Tartu 1938), s 22; id., ”Eesti noiasonade usulisest iseloomust”, Usuteadusline Ajakiri (1938), s 16. O. V. Riesemann, ”Hexen und Zauberer in Reval (161.5-1618)”, Reitriige /.ur Kunde F.hst-, lav- und Kurlands, 2 (Reval 1877), s 330. RAKA: c2.f2.d1 ,d45,d52; c861.fl.d5a; TRKA:c230.fl.d924; Est- und Livländische Brieflade, 11:1, nr 450 (Reval 1861), s 404; Riesemann, ss 325-343; Winkler, ss 325-340; F. Osenbruj;j;en, ”Fin Hexenprozess in Narva”, Das Inland 38 (1848), ss 818-82; C. J. A. Paucker, ”Fin Hexenpro- (Werwolf 1617)”, Das Inland 22 (1840), ss 341-344; A. Heikkmen (1969), ss 44^5. RAKA; c861.fl.d9122-3, s9138; c862.f 1 .d257, d2147, d2235, d2272; c863.f 1 .d4252-5; G . Hasselblatt, ”Flin Verhör in einem Hexenprozess 1640”, Das Inland 47 )1837), ss 777-779; Fr.Toll, ”Zur Geschichte der Hexenprozesse”, Das Inland 17 (1839), ss 257-263; C. J. A. Paueker, ”Anklage wegen Vergiftung durch Zauberei in der Mitte des 17. Jahrhunderts”, Das Inland 43 (1836), ss 710-715; Fr. Hunnius, ”Ueber Hexenproces.se”, Raltische Monatsschrift 42 (1895), ss 54-56; Arbusow (1911), ss 1 1.5-117; Uuspuu (1938), .ss 9-10. zess
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=