226 skrift, som kunde göra folk osynliga. Vidare fick 1526 två kvinnor och en manlig medbrottsling slita ris för att ha stulit kläderna från en hängd, vilkade trodde skulle kunna gynna deras försäljning av öl.'“ Det totala antalet häkprocesser i Estland är svårt att beräkna eftersombara få källor har bevarats från 1500-talet; ja, ännu under 1600-talet är det stora luckor i domstolsmaterialet. Från 1527 finns en första kort notis om en häxbränning på godset Sahu och Mardu nära Tallinn, och 1531 uppges en man ha blivit bränd några år tidigare i Äksi socken.’^ Det första större målet rörande förgiftning, veneficium, härrör från 1542, då femunderlydande från godset Polula brändes. Godsherren, Johann Meckes, anklagade sin hustru för att med gift ha mördat hans far och satt en allvarlig sjukdom på honom själv. Hustrun flydde till sin bror, Johann Zoyge i Haljala, men hann först ange pigan Anna och en gumma, Margrete, för att ha blandat till giftet. Under förhören med de båda angivna blev det uppbarat, att godsfrun Anna Zoyge hade velat förgifta både sm man och sin svärfar och med hjälp av trolldomvinna en viss Jurgen Maidells hjärta. Margrete hade läst tre besvärjelser och skickat Anna att lämna det förgiftade saltet tillsammans med instruktionerna till godsfrun. Denna hade belönat Margrete med mat och dryck, en skjorta, två skilling och ett löfte om en yllekjortel. Rättegången slutade med att Margrete och Anna tillsammans med tre medbrottslingar - en mjölnare och en herde och dennes hustru - dömdes till bålet. Anna Zoyge själv klarade sig först med förvisning. Men när hon två år senare återvände till församlingen, dömdes också hon till döden.Om den domen verkställdes vet vi inte. Några processer från tiden för det livländska kriget (1558-1583) är inte kända, men 1588 brändes fem kvinnor i Juuru socken. I räkenskaperna från godset Kuismetsa upptas två får och lite malt sombetalning åt skarprättaren för hans arbete.'’^ Det verkar som om häxförföljelserna i Estland, liksompå många andra håll i Europa, ökade mot slutet av 1500-talet. Dokument rörande några få isolerade fall från Tallinn och Dorpat har bevarats,'^ men det stora flertalet processer äg- ’’ Eugen von Nottbeck, Die alte Chriminal Chronik Revals (Reval 1884), ss 63, 74; Fr. Arnelung, ”Die friihzeitigen Reformen mder altlivländischen Strafrechtspflege und die liiesigen Hexenproze.sse Diina Zeitung 205 (1907). Est- und Livländische Brieflade. Eine Sammlung von Urkunden zur Adels- und Giitergeschichte Est- und Livlands in Uehersetzung und Ausziigen, (eds. v. Bunge - v. Toll), 1:1, nr 971 (Reval 1856), s 526; Sitzungsherichte der Gesellschaft fur Geschichte und Altertumskunde der Ostseeprovincen Russlands aus detn Jahre 1912 (Riga 1914), .ss 140-141; Vassar, s 58. Est- und Livländische Brieflade, 1:1, nr 1190—1200, ss 656—667; L. Arbusow, ”Zauberer- und Hexenwahn in den baltisehen Provineen”, Rigascher Almanach (1911), ss 102-104. R. Winkler, ”Ueber Hexenwahn und Hexenprozesse in Estland während der Schwedenberrsehaft”, Baltische Monatsschrift 67 (1909), s 323. Estniska statsarkivet Tallinn (härefter TRKA): c230.fl .d294. - (Hänvisningen till dokument i de estniska arkiven sker enligt följande system: c230.fl.d294 betyder Samling nr 230, Förteckning nr 1, Dtikument nr 294); P. Johansen und Heinz von zur Miihlen, Deutsch und Undeutsch ttn
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=