225 gel” som tillkom efter modell av Sachsenspiegel, har övertagit denna paragraf i nästan ordagrann form. Härifrån spreds den till de s.k. Medellivländska Feodallagarna”.^ Omett motsvarande lagrum hade lagts till de folkliga lagarna så tidigt som på 1200-talet eller vid 1300-talets början, borde de ha haft formuleringar liknande dessa källor. Men i stället går folklagarnas stadganden mot trolldom och kätteri ord för ord tillbaka på tysk stadsrätt från 1300-talet.^ Vid provinssynoden i Riga 1428 hängde man bannlysninghotet över alla spåmän, trollkarlar och dem som sysslade med den ”judiska vidskepelsen”.* I en visitationsstadga utfärdad av Johannes Kyvel, biskop i Sare-Lääne, definieras trolldomsom ett brott värt döden. Prästerna uppmanades att leta efter beryktade trollkarlar, häxor och kättare, som avvek från den kristna läran genom att tillbedja lundar, stenar och träd; vidare sådana som anlitade spåmän och trollkarlar vid sjukdom eller olycka och som följde deras råd för att bota boskapen; samt åskdyrkare. De skulle alla brännas som otrogna kättare."^ På 1500-talet förbjöd en riksförsamling genom lag all gudsförsmädelse, trolldom och spådom, och man befallde domstolarna att bestraffa var och en, som bedrev sådan vidskepelse. Vid riksmötet i Pernau 1552 begärdes, att ”de arma bönderna likaväl som tyskarna med rättvist hårda straff skulle avhållas från att begå dödssynden trolldom och liknande gudsförsmädelser. « 10 Redan i de äldsta lagarna var påföljden för trolldom bränning på bål, men vi har inga belägg för att ett sådant straff har använts före 1500-talet. Troligen har man använt mildare strafformcr som risslitning, böter och fängelse." I protokollen från Tallinns landsrätt under perioden 1457-1542 finns två fall av dömda trollkarlar. 1493 frigavs två gesäller från fängelset sedan de lovat bättring. De hade gripits en natt, klädda som luftigrnacher försedda med en magisk * Das Mittclc Rittcrreclit, cap 132. Satnmlung der Gesezte, wclche das heutigc livliiridischc Landrccht enthaltcn, kritisch bcarheitet. Hrsg. G.J. von Buddenbrook, Bd.l (Mitau 1802), s 178; Des Hcr/.ogthum Ehestett Ritter- und Laudrechte. Hrsg. J. Pti. G. Ewcrs (Dorpat 1821), s 110; H. von I-reyman, ”Das Stralrecht der livländischen Ritterreclite”, Zeitschrift fiir Rechtswissenschaft (Dorpat), 9 (1889), s 211. ^ Nazarova, s 120. ** Liv-, Est- und Curländisches örkundenbuch. Eds. E. G. v. Bunge-El. Etildebrand, 7 (RigaMoskau 1881), nr 690; L. Arbusow, Die Einfiihruug der Reformation in Liv-, Est- und Kurland, 3 (I.cip/ig 1921), s 61. Arbusow (1921), s 128. A. W. Elupel, Neue Nordische Miszellanen, 7-8 (Riga 1794), ss 303, 342. " Uppgörelsen 1241 med invanarna i Saaremaa kan tjäna som exempel härpå. Där sägs, att den som deltar i offer på hedniskt vis skall böta silver mark. Den som leder offret skall hudstrvkas vid kyrkan på tre söndagar efter varandra. - Ltv-, Est- und Curländisches Urkundenhuch (ed. Bunge), 1 (Reval 18.S3), nr 190; Ereyman, ss 232, 262; A. Vassar, ”Katohku kiriku reaktsioonilisest osast eesti rahva ajaloos 12-16 sajandil”, Religiooni ja ateismi ajaloost Eestis (Tallinn 1956), s 57.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=