18 I själva verket är det uppenbart, att de europeiska häxförföljelserna har så många gemensamma drag att man måste betrakta dem som ett enhetligt fenomen. Deras grundvalar i den teologiska och juridiska doktrinen var överallt desamma. De drabbade mestadels kvinnor. De inföll under perioden 1450-1750 och deras inledning, kulmination och tillbakagång sammanfaller således med ett historiskt skede som präglas av den nationella furstestatens framväxt och konsolidering, av reformation och motreformation samt av det naturvetenskapliga paradigmskiftet och det cartesianska tvivlets genombrott hos den bildade eliten. Detaljerna i denna enhetliga bild av ett europeiskt fenomen bör givetvis studeras i ett övernationellt perspektiv: hela regionen måste utgöra basen för analys och slutsatser. Den traditionella bilden av häxväsendet har somvi sett byggt på iakttagelser från ett kärnområde omfattande Frankrike, Tyskland, Norditahen med Alpregionen samt de brittiska öarna. Forskningen bör nu inriktas på en syntes sominnefattar Europas geografiska periferi: Medelhavsregionen, Balkan, Donaubäckenet, Östeuropa med Polen, Ryssland och Balticum samt de nordiska staterna. Ur detta vidgade studium kan vi klarare bedöma vad som verkligen är gemensamt för de europeiska processerna. Samtidigt ökar förstås mångfalden och komplikationen. Skall de skillnader, som framgår ur de nya regionala studierna förklaras som variationer på ett gemensamt tema; och är de kvarstående eller nya likheterna resultat av oberoende men konvergenta utvecklingsförlopp? För närvarande råder i forskningen viss enighet i synen på de europeiska häxförföljelserna som resultatet av en dynamisk situation, vari ett centrum gradvis tvingar sina värderingar på en periferi. Den konflikt på bynivån, somdär utlöste anklagelser ommagisk skadegörelse, maleficium, komatt omtolkas och ’diaboliseras’ av inkvisitorerna, de protestantiska prästerna och den byråkratiska elit, sombörjat växa frami de nationella furstestaterna. Det är säkert uttryck för sådana grundläggande föreställningar när somliga bland våra författare identifierar prästerna och domarna som repressionens huvudaktörer. Det blir därvid en poäng vilken utbildning dessa har fått vid något utländskt eller inhemskt universitet, eller vilka intryck de eljest har tagit av tidens stora demonologier som Malleus eller Carpzovs Practica. Det är emellertid i dessa fall knappast längre fråga om en kulturspridning i vanlig bemärkelse, inte ett fritt flöde av idéer i enlighet med någon neoklassisk marknadsmodell, utan ett våldsamt och plågsamt förlopp. Diffusionen som teoretiskt nyckelbegrepp har i de senaste årens diskussion fått ge vika för termer somackulturation och hegemoni. Den asymmetriska relationen mellan ett kulturellt spridningscentrum och dess mer eller mindre efterblivna periferi kompletteras därvid med en social dimension: en elit med ett internationellt kommunikationsnät och kontroll över kyrkor, domstolar och skolväsende, gör bruk av denna kontroll för att förmå bönderna att ändra sitt beteende, lägga bort sina vidskepliga eller eljest anstötliga vanor och lära sig förnuft och ordning. Starkast betonas denna maktens stränga uppfostrarroll
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=