201 na bland deras värdar eller andra bybor, som gav uttryck för fientliga känslor, drog de inför rätta och uppträdde ibland som riktiga häxjägare.''’ Innan man avvisar dessa argument som ekon av 1800-talets nationalististiska historieskrivning, är det värt att granska dem i det jämförande perspektiv, som modern häxfttrskning erbjuder. Omman accepterar Norman Cohns tes, att en av orsakerna till massförfölielserna var, att det under medeltiden skedde en sammansmältning av folkliga häxföreställningar med lärda demonologiska idéer, och om man därvid också tar bänsvn till den geografiska spridningen av denna ”innovation” (som inte bara bestod av inkvisitionens bild av diaboliskt häxeri utan också ett rättslig maskinen somkunde tvinga fram bevis häromgenomtortyr av de anklagade), så som Trevor-Roper först har gjort det,'^ betyder detta, att tesen omatt Ungerns sena deltagande i massförföljelserna berodde på att innovationen komsenare här, varvid den roll som kan tillskrivas de tyska förmedlarna, tycks behålla sin giltighet. Man kan till och med fräscha upp argumenten genom att peka på parallella fall, där koloniserande absolutistiska stater släpper loss okontrollerade häxförföljelser i de etniskt, språkligt och kanske också rehgiöst avvikande perifera territorierna.'^ Utan att förneka betydelsen av kulturella inflytelser skulle jag dock föredra en annan förklaring till den kronologiska fördrö)ningen av de ungerska bäxförföljelserna, en som tar hänsyn till ett annat paradigminomhäxforskningen, det strukturella. Om vi godtar tesen, att häxanklagelser är en sorts ”sociala tryckmätare”,''^ som mdikerar inre spänningar (fast inte nödväncfigtvis kriser’° i det f-ran dcnn.i typiska process, där soldaten inte bara anklaj;ar sin värd utan oeksä uppträder som ’klok’ och ’synsk’, har materialet publicerats av Göllner, ss 136-163 (Deutschkreutz, Transsvlvanien 1699). I ett annat lall börjas processen av en löjtnant Jobann Vestmann, som blev sjuk samtidigt som hans häst dog. Han anklagade mte bara sitt värdtolk utan hela bvn Fiile: se Miklos Schneider, {■'cjcnic^ycri hoy/.orkanypvrck (Häxprocesser i distriktet Fejer) (Szekestehervar 1934), ss 7-8; andra fall med tyska soldater som angivare se Schram 1, ss 111,113, 265; II, ss 28, 5-59, 178, 323, 353, 369, 410, 467, 470, .560, 573, 657. Cohn, ss 164-255. Trevor-Roper, ss 25-29, med den mycket kritiserade ”bergsteorin” ; härom se ovan kap. 1. För fall av regional spridning se Gustav Hennmgsen, The Witches' Advocate. Basque Witchcraft and the Spanish Inquisition (1609-1614) (Reno 1980), ss 107-142, 203-226; Ankarloo, nedan kap. 12, gör analogin med ett mnovationsförlopp. Det tvdligaste av dessa fall är Pierre de Laneres förföl)c’lscr i Pays de Labourd: se Henningsen, ss 23-25; Ankarloos beskrivning av de svenska förfölielserna, som började i Dalarna och upphörtfe när de n.ädda huvudstaefen, nedan kap. 12, samt Hans Eyvind Naess, nedan kap. 15, somvisar att de norska förföljelserna var mest omfattande längst upp i norr, i det halvt samiska Finnmark. Uttrycket hämtat fr.ån Max Marwick (ed). Witchcraft and Sorcery (Harmondsworth 1970), s 280. ■° F.n gtid analvs av detta problem i grevskapet F.ssex hos Alan Macfarlane, Witchcraft in Tudor and Stuart England (New York 1970), ss 147-155, som prövar olika samband mellan tall av trolldomsanklagelser och olika ekonomiska och sticiala problemi tiden, och som på det hela taget avvisar kristeorin. Samma metod och liknande resultat hos Jens Ghr. V. Johansen, nedan kap. 14, där de jylländska processerna p.å 1620-talet, en period av relativt välstånd, får sin förklaring i spänningen mellan spannm.ålsbitnderna och de grupper, som deltog i efen framgångsrika bttskapsexporten. Ett
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=