200 och än mer förödande ökning kommer efter slutet av det frihetskrig somleddes av furst Ferenc Räköczi. Mellan 1710 och 1750 bildar de återkommande vågorna av förföljelser liksomsambandet mellan olika lokala utbrott av häxepidemier mönster, som liknar dem i Västeuropa under 1500- och 1600-talen. Detta för oss över till ett annat anmärkningsvärt drag i vår statistik: den kronologiska fördröjningen av förföljelserna i Ungern jämfört med andra europeiska länder. Äldre ungersk historieskrivning såg länge i denna fördröjning bevis för att sådan djävuls- och häxtro somledde till oväsendet och massanklagelserna var främmande för ungrarna, som bara delvis och under motstånd tog emot dessa idéer, eftersom deras ursprungliga trolldomsföreställningar enbart rörde sig kring anklagelser om maleficium}^ I förlängningen av detta argument kan skulden för de senkomna förföljelserna läggas på det tysk-österrikiska inflytandet på det politiska, rättsliga och kulturella området - dess kulmination sammanfaller ju faktiskt också med förstärkandet av habsburgarnas kontroll av hela det ungerska territoriet. Härtill bör nämnas två viktiga katalysatorer, som står i samband med den nya, segerrika habsburgska absolutismen. Den mest använda rättskällan under häxförföljelserna i 1700-talets Ungern var Benedict Carpzovs välkända Practica Rermn Criminalium(1635), som 1656 kodifierades för Österrike av Ferdinand III, 1687 utgavs (på latin) i Ungern genomdet jesuitinfluerade universitetet i Nagyszombat, och 1696 införlivades med Ungerns Corpus luris}^ Den andra faktorn står i direkt samband med den militära ockupationen av ungerskt territoriumoch närv^aron av kejserliga trupper i landet: talrika häxanklagelser härrörde från tysk-österrikiska soldater inkvarterade i byarna. SådaKomaromy, ss XVII-XVIII; Sandor Eckhardt - Guvla Ortutay, ”Regi magyar varazsloasszonyok”, Magyarsagtudomany I (1942), ss 564-58; Molnar, ss 56-59; Schram, vol III, ss 54—68. Jfr Molnar, ss 33-34; Iklody, ss 296-7. Kanske bör jag här ge n.ågra antydningar omde ungerska hä.vförföljelsernas rättsliga grundvalar. Brottet, som inte räknades som ett ”crimen exceptum”, bestraffades som en rad andra brott i de de olika stads- och feodaldomstolarna. Vid sidan av de redan berörda medeltida lagarna, som ofta åberopas i processerna, samt 1614 ars lag utfärdad av den )ust berörda transsylvanska riksdagen, finns det ocksä andra lagar i trolldomsmäl som till exempel några stadganden ur den stora ungerska rättssamlingen, Tnpartitum (1:15; 2:72) sammanställd av Istvan Werböczy (1 uppl Wien 1517); referenser till Carolina, samt till rättsbud frän 1500- och 1600-talen, som ålägger landsdomarna att bekämpa trolldomen liksom alla andra brott; ett fåtal hänvisningar till bibeln (F.xodus 22:18). Till stadsrätt hänvisas vanligen utan närmare speeilikation, vilket också är regeln i majoriteten av övriga mål. Vattenprov förekommer ofta, särskilt i städerna, men är inte någon nödvändig del av processen; tortyr förekommer ocksä allmänt, men i en del fall används den snarare som en förstärkning av straffet (med syftet att framtvinga namn på medbrottslingar); på andra häll får däremot bekännelser under tortyr betvdelse för omdomen skall bli friande eller fällande; det är vidare vanligt att man döms till vär|omålsed (med mellan 2 och 40 edgärdsmän), vilket ger den lokala omgivningen stora möiligheter att påverka utgången och som vanligen leder till bålet; dödsdomar kan ha flera former: att brännas levande, att halshuggas före brännandet, att stenas (i den kalvimstiska staden Debrecen) samt ett fätal andra grymma straff som att fyrdelas eller grävas ner i ett törnesnår. Ringare straff var landsförvisning, kroppsstraff och böter. Försvarare för den anklagade förekommer sällan, mest i städerna eller i processer mot adelsmän. Någon kvrklig medverkan i rättsproceduren förekommer praktiskt taget aldrig, men i ett litet antal fall åläggs den anklagade kvrkoplikt som komplement till det världsliga straffet.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=