196 dömts till bålet omnämns i stadsböcker från 1300- och HOO-talen/ Regelmässiga förföljelser har dock kommit igång först på 1500-talet, intensifierats mot seklets slut, och övergått i massprocesser hundra år senare, mot slutet av 1600-talet. Förföljelsernas kulmen kom under första hälften av 1700-talet, och måste då, fastän intensiteten hade börjat sjunka på 1750-talet, stoppas uppifrån av kejsarinnan Maria Theresia, vilket ledde till ett definitivt förbud mot häxbränningar 1768. Den sista kända avrättningen propter magiam ägde rum 1777 i den nordungerska staden Kesmark (eg. Kezmarok)."’ Låt mig för att ge en allmän uppfattning omförföljelsernas intensitet och kronologiska spridning presentera två tabeller med grova beräkningar baserade på publicerade källor från häxrannsakningar i Ungern mellan 1520 och 1777. Dessa källor består av domstolsprotokoll (vittnesförhör, processakter och domar), lokala räkenskaper med uppgifter om skarprättarnas betalning samt konkreta fall omnämnda i stadskrönikor och dagböcker. Tack vare det insamlingsarbete som gjorts av Andor Komaromy och Ferenc Schram, som har resulterat i publicerandet av fyra volymer med häxdokument,^ jämte ett par dussin mindre arbeten som kompletterar deras, kan vi uppskatta, att det publicerade eller åtminstone ticus Hungariae ecclesiasticus ac dvilis (Budae 1829—44), X:l, s 371; 1408 domes två häxor (venefica) i distriktet Zala: Alajos Degré, Boszorkanyperek ZuLa megyeben. A Göcsejt Muzeum közlemeinyi 15 (Zalaegerzeg 1960), s 227; 1409 tre häxor (fytonissa et incantatrix) i distriktet Vas: F.lemer Malyusz (utg), Zsigmondkori okleveltar (Budapest 1958), 11.2, s 221; 1429 en häxa (seductrix, incantatrix et fitonissa) i den västungerska staden Sopron: Jenö Hazv, Sopron közepkori egyhaztörtenete (Sopron 1939), s 313; 1432 gav guvernören Hermann Cillei i Slovenien en särskild maning till förföljandet av häxor (mulieres incantatrices et intoxicatrices): se Vjesnik VI (1904), s 78; 1435-37 tre häxor (incantatrix seu fitonissa) i det nordöstra distriktet Bereg: Emil Jakubovich, Adalekok legregibh nyelvemlekes okleveleink es kromkaink iroinak szetnelyehez (Budapest 1924), ss 95-96. Beträffande dalmatiska stadsstadgor ("coutumes”) frän 1200- och 1300-talen se Vladimir Bayer, Ugovor s Davlom. Procesi protiv carobnjaka u Evropi a napose u Hruatskoj (Zagreb 1982), ss 517-520; för 1300-talets Zagreb se Tkalcic, s 2; 1400-talets Buda se Karoly Mollay (utg), Djs Ofner Stadtrecht (Budapest 1959), s 169, an 331; i de 7 viktigaste stadsstadgorna från 1400-talets slut nämns redan bålstraffet för häxor: M. Gy. Kovachich (utg). Codex authcnticus luris taverniculis (Buda 183), ss 185-6. ^ Ett fåtal arbeten med en allmän historisk analvs av de ungerska häxprocesserna föreligger: Eva Molnar, Boszorkanyperek Magyarorszagon a XVII—XVIII, szazadbun (Häxprocesser i Ungern under 1600- och 1700-talen) (Budapest 1942); Akos Szendrey, .4 tnagyar nephit boszorkanya (Häxan i ungersk folktro) (manuskript 1962); Zsuzsanna Kulcsar, Inkvizicio es boszorkanypörök (Budapest 1968), ss 158-177; Tekla Dömötör, Hungarian Folk Beliefs (Bloomington, Ind.- Budapest 1982), ss (s2-72\ Andras Iklody, ”A magyarorszagi boszorkanyiildözes törteneti alakulasa”, Ethnographia 93 (1982), ss 292-8; Eerenc Schram, Magyaroszagi boszorkanyperek I “>28-1768, III (Budapest 1982), ss 13-110. Vid sidan av dessa allmänna arbeten omutvecklingen i Ungern som helhet se också viktiga regionala studier omTranssylvanien och Kroatien: Eriedrich Muller, Beiträge zur Geschichte des Hexenglaubens in Siebenbiirgen. (Braunschweig 1854); Carl Göllner, Hexenprozesse in Siebenbiirgen (Cluj-Napoca 1971); Erzsebet Tarczay, ”Boszorkanyiildözes Horvatorszagban”, Szazadok 49 (1915), ss 162-175; Vladimir Bayer, a a. ^ Andor Komaromy, Magyarorszagi boszarkanyperek okleveltara (Dokument om ungersk trolldom) (Budapest 1910); Eerenc Schram, .Magy arorszagi boszorkanyperek 029-1768, l-lll (Budapest 1970-82).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=