187 gjort eller ej. Nå, den här kvinnan talade med nereiderna; de berättade vad som hade hänt och hon berättade det vidare till min man. Allt detta var sant. Han hade gått på jakt med två andra och hade sitt gevär i händerna. Det var sant att han kände någon krypa på kinden, och han hade trott att det var en tusenfoting, så han strök bort den med handen. ”Nå,” sa kvinnan, ”nu var det ju inte någon tusenfoting. Du befann dig på den plats där nereiderna brukar äta sina måltider; när en av dem fick syn på dig fattade hon tycke för dig och strök dig kärvänligt över kinden. Men du slog henne och strök bort henne. Inte undra på att hon blev arg och slog dig tillbaka och det är därför ditt ansikte är vanställt. Men om tre dar blir du bra igen.” Och så blev det. 17 Vårt andra exempel är från norra Marocko, där den amerikanske antropologen Vincent Crapanzano mot slutet av sextiotalet studerade en utbredd drömkult, som var centrerad kringjnun (sing. jinn), andar som liknar de sicdianska feerna. Deras mänskliga följeslagare är en speciell sorts folkliga helbrägdagörare som tillhör ett populärt religiöst broderskap, som i trance utför danser (hadra) till särskild musik (rih). De förklarar sin trance i termer av helgon ochjnun, särskilt en kvinnligjinn kallad ’A’isha Qandisha. Hon kan framträda både som vacker och ful men alltid med kamelfötter eller som något annat hovdjur. I sin fula aspekt är ’A’isha Qandisha svart med långt, stripigt hår, hängbröst och långa spenar. Hon sägs tycka om rött och svart och Hamashas musik. Hon är alltid kärlekskrank och påstås locka män till äktenskap genom att först förföra dem, innan hon röjer sin identitet. Hon kan tvinga dem att bära smutsiga kläder och aldrig klippa hår och naglar. Inte bara troselementen utan också ritualerna tyder på att vi här har att göra med varianter av en genuin tradition. Samma diagnosmetod som i Grekland och på Sicilien förekommer i en av Crapanzanos fallbeskrivningar, där en trollkarl har specialiserat sig på att i drömmen se de åtgärder som skall bota dem som anlitat honom: Moha, som sägs vara gift med ’A’isha Qandisha, bor vid floden och anlitas av de sjuka. Männen tar med en tråd från turbanen, kvinnorna en från deras huvudkläde. Han stoppar tråden till höger i munnen innan han går till sängs och drömmer om ’A’isha, som berättar för honom vad som fattas patienten och hur han kan botas.'*’ Vårt tredje exempel är från Kacem Ben Hamzas studie av grottinvånarna i Matmata i Tunisien, ett berbersamhälle, där många sjukdomar förklaras som besätR & F Bluni, The Dangerous Hour, ss 112t. Vincent Crapanz.ino, ”Saints, Jnun, and Dreams: An Essay in Moroccan Ethnopsycliololiy”, Psychiatry 38 (1975), ss 145-159, särskilt s 147 (Jeppe SindingJensen, Religionsvetenskapliga institutionen vid Odense universitet, Itar vänligen läst mm uppmärksamhet på denna artikel). Ihui, s 149.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=