15 tod var det omhäxsabbatens ursprung. Margaret Murrays seglivade teori omen västeuropeisk häxkult" hade avfärdats upprepade gånger, och det hade efterhand blivit en dogm, att sabbaten uteslutande var en lärd konstruktion, vars folkliga ursprung det var lönlöst att leta efter. Den uppfattningen gör författarna till de fyra essäerna i del 2 upp med, var och en på sitt sätt. Robert Muchembled är visserhgen helt i hnje med sjuttiotalsforskningen, när han anser att sabbaten ”helt och hållet var ett påhitt, skapat av teologerna, vars idéer styrde den europeiska elitens föreställningar under senmedeltiden.” Men han bryter ändå med dogmen omden lärda upprinnelsen, när han hävdar att demonologernas sabbatsbeskrivningar var ”en diaboliserad version av bruk, sedvänjor och trosföreställningar somverkligen existerade bland bondbefolkningen...bara med den skillnaden att vart och ett av dess drag ges ett negativt förtecken.” Både han och Robert Rowland ser häxförföljelserna som ett resultat av de religiösa och politiska eliternas ackulturation av landsbygden, men Rowland söker med hjälp av de analytiska redskap som utvecklats av den antropologiska häxforskningen förklara denna process närmare. De likheter och skillnader mellan afrikansk och europeisk häxtro, som spelade en så prominent roll i sjuttiotalets vetenskapliga debatt, får här en av allt att döma slutgiltig förklaring. Till skillnad från de afrikanska bysamhällena var 1500-talets Europa redan ett komplext samhälle. Häri finner Rowland inte bara den viktigaste orsaken till skillnaderna i häxtron utan också själva upprinnelsen till den europeiska sabbbatsmyten, för som han uttrycker det, ”inomramen för de institutionaliserade häxförföljelserna kunde bara en bekännelse omatt vara natthäxa etablera den nödvändiga förbindelsen mellan förhörsledarens och häxans kulturella nivåer, mellan anklagelser om förgörning framlagda av grannarna i byn och den demonologiska innebörd, som häxdomarna tillmätte sådana anklagelser.” Medan Muchembled och Rowland mest är upptagna av att förklara den sociala interaktionen i ackulturationsprocessen är Carlo Ginzburg och Gustav Henningsen mer intresserade av vad denna process innehåller. Enligt Ginzburg ”representerar stereotypen häxsabbaten en sammansmältning av två tydligt avskilda bilder. Den första som den utformats av den lärda värden...koncentrerades på föreställningen om en fientlig sekt, inspirerad av djävulen...Den andra hade sina rötter i den folkliga kulturen och byggde på föreställningen ommärkliga egenskaper hos bestämda individer, män som kvinnor, som under extas insteg i dödsriket, ofta i formav djur...för att skänka välstånd åt samhället.” Sammansmältningen av de två elementen skedde strax efter 1350 i den västra Alpregionen. Spridningen skedde sedan genom rättegångar över hela Europa under de följande seklerna, varvid mytens element upprepades, ”i grund och botten li- " Margaret Alice Murray, The Witch-Cult in Western Europe (London 1921); mycket av Murrays teori föregreps av Julcs Michelet i La Sorciére (Paris 1862) och av den spanske humanisten Pedro de Valencia (1555-1620), se G Henningsen, The Witches' Advocate (Reno 1980). För andra föregångare till Murray se Cohn, ss 103 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=