178 Att döma av de anförda exemplen skulle man vänta sig, att det fanns ett antal rika och adliga personer bland medlemmarna av fé-kulten, och att det var fler män än kvinnor på deras hemliga möten. Men i verkligheten var det inte så. Bland de 65 ”häxor” mot vilka inkvisitionen i Palermo väckte talan mellan åren 1579 och 1651, fanns inga adliga personer och såvitt man kan se inga rika heller. I alla de fall där vi har en indikation om den anklagades ekonomiska ställning, anges hon som fattig; fyra lantarbetare och tre hustrur, tre arbetskarlar och två hustrur, fyra fiskarhustrur, en skräddare, en skomakare och en hustru, en diakon, två franciscanernunnor, en saludador (karismatisk helbrägdagörare), en tvätterska, två skökor, två zigenerskor, därtill sju änkor och sex kvinnor, vilkas fattigdom uttryckligen framhålls av inkvisitorerna (”en stackars fattig spinnerska”, ”en gift kvinna i bedrövliga villkor”, ”en fattig hustru” och så vidare). Det enda tänkbara undantaget är en trettioårig kvinna från Alcamo, gift med en värdshusvärd (mesonero). Med andra ord: den sicilianska fé-kulten var en dagdrömsreligion, somtillät fattigt folk att i drömmar och syner uppleva den glans, somberövats demi verkligheten. Inte heller stämde myt och verklighet överens vad gäller könsfördelningen. Bland de sextiofem anklagade återfinns bara åtta manliga ”häxor”. Fé-kulten på Sicilien var ett utpräglat kvinnligt fenomen. Men den hade också andra funktioner än som drömkompensation för hopplös fattigdomi det dagliga livet. Huvuddelen av de anklagade var kloka gummor med kunskap i allsköns trolldom och magiskt botande. Detta hade de gemensamt med många andra ”kloka” på Sicilien, men utöver denna förmåga var de kända för att kunna bota sådan sjuka, somvållats av féerna: en del av våra donas tycks ha varit ensamma om denna förmåga. Tocadura de hrujas, ”häx-beröring”, är samlingsnamnet för dessa sjukdomar, somkunde ta varje tänkbar form från illamående till vad som måste antas ha varit epileptiska anfall. De förorsakades alltid av att den sjuke hade förnärmat en fé eller dona-, en ung man som fick en krampattack när han spelade gitarr, fick veta av en klok gumma i Noto, att han hade satt armbågen i några féer som samlats kring honomför att lyssna på hans musik; och en nunna från Arcara nära Messina, som var ivrigt eftersökt somkarismatisk helbrägdagörare, förklarade för en kvinnlig patient, att hon var sjuk som straff för att hon hade kastat sten på en orm, som i verkligheten var ”en kvinna ur kompaniet”, medan en annan patient som hade en dålig arm, fick veta att hon i sin trädgård hade råkat sätta sig på en dona de fuera som var med barn, och som därför i sin ilska hade gett henne den dåliga armen. Efter att ha fastställt orsaken till sjukdomen kunde den kloka förklara för sin patient, att féerna kunde blidkas med ett offer, och att hon själv personligen skulle delta i det nattliga mötet tillsammans med sina ”kvinnor” och övertala dematt göra den sjuka frisk igen. Offret består nästan alltid av en rituell måltid, detaljerat beskrivs i flera av protokollen. År 1600 beskrev den fyrtioåriga som Antonia Pallalonga från ”Zaragoza i det här kungariket” (dvs. Syracuse) för in kvisitorerna, hur hon brukade
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=