174 med sitt otroliga pedanteri kunde slutföra målet; från effekten härav, bekant från vår egen tids hjärntvätt, kan man därför inte bortse. (För en diskussion av de källkritiska problem, som hör samman med utnyttjandet av inkvisitionens förhörsprotokoll för att kasta ljus över folkliga föreställningar, hänvisar jag till de metodologiska avsnitten i min analys av häxförföljelserna i Baskien.)^ Féer och häxor Den sicilianske folkloristen Guiseppe Pitré har definierat en donna di juora som ”något av en fé och något av en häxa fast man egentligen inte kan säga vad som är vad.” ’’ Inkvisitionsmaterialet visar tydligt, att 1500- och 1600-talens sicilianare fäste två innebörder vid termen; den används huvudsakligen för att beteckna de övernaturliga fé-lika varelser (av båda könen) som ledsagar häxorna under deras nattliga utflykter, men flera av de anklagade häxorna hävdade att de själva var donas defuera. Om vi tar ordet häxa i dess etnologiska betydelse, en person som har avvisat samhällets normer och som med hjälp av övernaturliga makter och genomförbund med demoner skadar sin nästa, då blir termen använd på sicilianska ”häxor” helt missvisande. Det är sant att de spanska inkvisitorerna använde ordet häxa {briija) synonymt med dona de fuera, men ingen av vittnena i de sextiofem målen mot manliga och kvinnliga donas somblev handlagda av tribunalen i Palermo mellan 1579 och 1651, kom med anklagelser om häxeri i egentlig mening. Liksom södra Spanien var Sicilien en region med utbredd trolldom och svart magi, men där folkliga föreställningar om häxeri saknades. Till skillnad från Spanien utmärkte sig emellertid Sicilien för en särskild sorts karismatiska helbrägdagörare, som var specialister på att bota sjukdomar somförorsakats av féerna: kvinnor och ibland också män, som påstod sig ha ”sött blod” {sangre dulce) och somdärför varje tisdag, torsdag och lördag kväll var tvingade att ge sig iväg som andar {in espiritu) för att delta i ”kompaniets” möten och nattliga vandringar. Bilden av den sicilianska fé-kulten sådan den tecknas i inkvisitionens protokoll visar på en blomstrande tradition med variationer från område till område. Jag har ännu inte gjort någon fullständig inventering av hela detta troskomplex, och det som följer kan bara ses som en preliminär skiss av dess element och några av variationerna. Féerna deltar i grupper om sju (sex eller fem) kvinnor och en av demär ”Féernas drottning” {Reina de las Hadas). Hon är också känd som La Matrona. La Maestra, ”den grekiska kvinnan” {La Senora Griega), Senora Gracia, Dona Inguanta, Mandatta, Dona Zabella eller ”den visa Sibyllan” {La Sabia Sibila). De beskrivs somvackra kvinnor klädda i svart och vitt, men deras *’ Ibid., kap. 3 och passim; se ocksåJ P Dedieu, ”The Archives of the Holy Office of Toledo as a source for Historical Anthropology,” in G Henningsen, J Tedeschi & C Amiel, The Iriquisitioti m Early Modern Europe. ^ Giuseppe Pitre, EJsi e costumi, credenze e pregiudize del popolo sidliano, (Palermo 1889), vol 4, s. 153.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=