172 om inkvisitionen skulle vi därmed ha gått förlustiga mycken kunskap om dess verksamhet på Sicilien, men lyckligtvis höll det spanska inkvisitionsrådet, La Suprema, strikt kontroll över underlydande domstolar, vilket betyder att vi i La Supremas arkiv, som bevarats intakt i Archivo histörico Nacional, har ändlösa rader av volymer med brevväxlingen mellan inkvisitorerna i Palermo och generalinkvisitorn och hans ”ministerium” i Madrid. En särskilt viktig samling är det centrala registret med reladones de causas, årliga rapporter från alla inkvisitionsdomstolar 1 hela det spanska väldet med mer eller mindre detaljerade sammanfattningar av varje kätterlprocess. Sålunda finns bevarade fem handskriftsvolymer från den sicilianska tribunalen, sominnehåller kronologiskt ordnade protokoll från avslutade mål. Där finns en i det närmaste komplett serie om 115 reladones de causas för perioden 1547-1701 med sammanfattningar av totalt 3 188 mål.'* 456 av dessa rör vidskepelse: fall med trollkarlar, spåmän, astrologer, nekromanter och häxor {donas defuera), fyllande omkring tusen sidor med komprimerad information från de nu förlorade originalprotokollen. Av tradition var den spanska inkvisitionen synnerligen skeptisk i sin hållning till häxeri och trolldom. Det finns sålunda inte en enda häxa bland de 25 personer som brändes för kätteri på Sicilien under perioden. La Suprema höll ståndaktigt fast vid den högmedeltida Canon Episcopis avvisande av häxeri som en folklig villfarelse, och först under de beryktade massprocesserna i Logrono lät den bränna några få häxor vid en auto-da-fé 1610.^ Både före och efter denna händelse praktiserade inkvisitionen sin försiktiga ”häxpolitik”, och man måste gå tillbaka till början av 1500-talet för att hitta fler exempel på häxor brända av den spanska inkvisitionen. Under den period vi här skall behandla dömdes de sicilianska häxorna och trollkarlarna i allmänhet till ett par års förvdsning eller varierande fängelsestraff. I vissa fall blev männen dömda till galärerna och kvinnorna till risslitning, men i talrika andra fall avskrev inkvisitorerna målen som alltför obetydliga eller därför att bevisen mot de anklagade inte var tillräckliga. Tortyr användes bara i begränsad omfattning och aldrig vid rättegångens början för att tvinga fram en bekännelse från den anklagade. Det är alltid klart redovisat i dokumenten, när en anklagad har utsatts för tortyr, eftersom sådan alltid bara kunde användas efter en preliminär dom. En annan faktor som måste tas med vid bedömningen av inkvisitionens källmaterialet är rättegångens längd: några av donas de fuera fick tillbringa flera år i fängelse innan inkvisitorerna vets brännande se G. Henningsen, ”The Archives and the Historiography of the Spanish Inquisition” i G Henningsen, J Tedeschi & C Amiel (eds). The frujuisition in Burly Modern Europe: Studies on Sources and Method (Dekalb 1986), s 58, jfr s 126 not 4. '' Archivo histörico Nacional, Seccion de Inquisicion, Libros 898-902; för kriminologisk statistik över den sicilianska inkvisitionen se Jaime Contreras, ”Las Relaciones de causas de los tribunales de Sicilia y Cerdena: algunas consideraciones”, Annuurio dell' Istituto storico ituliuno per Beta moderna et contemporanea 37/38 (1983-86), ss 179-99. ^ Henningsen, The Witches’ Advocate.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=