169 kontramagi eller genomatt direkt och formlöst ingripa mot henne. Härvidvisade man lika litet intresse som i 1500-talets England eller dagens Afrika för ursprunget till häxans förmåga och ännu mindre intresse för dettas implikationer med avseende på hennes precisa status somhäxa. Att ange en misstänkt häxa för myndigheterna var bara ytterligare en formför motaktion som erbjöds genom förekomsten av formella institutioner med makt att lagföra häxor. Men dessa institutioner och deras personal arbetade inte inomramen för den folkliga kulturen. De representerade elitens kultur och intresserade sig för den formella klassifikationen av trolldomsbrottet inte bara med utgångspunkt från dess effekter utan också från dess innebörd. Domstolarna måste först avgöra om den misstänkta var häxa eller ej innan de kundevidta några åtgärder. I sina försök att klargöra detta genom förhör påverkade de folks sätt att tänka om häxor. Detta innebär inte att häxornas övernaturliga förmåga utan vidare togs för given på den folkliga nivån. Symboliska framställningar av det oförklarliga, av gränsen mellan natur och kultur och av olyckors upphov var utbredda och mångfaldiga. Element i dessa förställningar har använts av de misstänkta vid förhören och därefter införlivats med den standardiserade häxmodell, som utgjorde grunden för avgörandet om den misstänkta var en häxa eller ej. På samma gång komdenna standardmodell genomatt vara både fullständig och enhetlig att läggas somen strukturerande struktur ovanpå de mindre utvecklade folkliga föreställningarna omursprunget till och innebörden i häxans onda förmåga. Det somskiljer de kontinentaleuropeiska häxföreställningarna från deras nutida afrikanska motsvarigheter är att de i den formde framgår ur källorna har vuxit framur en process av institutionell förmedling mellan olika kulturella nivåer i ett sammansatt samhälle. Även omtraditionell antroplogi inte är skickad att behandla sådan former av förmedling, kan ändå en jämförelse med afrikanska häxföreställningar bidra till att klargöra på vilket sätt de europeiska var annorlunda. Dessa skillnader, liksom den Institutionella förmedlingens former och konsekvenser i Europa under tidig ny tid, kan mycket väl hanteras från socialantropologiska utgångspunkter så länge man är medveten omatt man rör sig i samhällen som i antropologisk mening är komplexa. Ett av antropologins bidrag till Europas socialhistoria under tidig ny tid ligger i dess förmåga att specificera innebörden i denna komplexitet och hjälpa oss utvärdera det förhållandet att de bevarade källorna själva är ett resultat och en återspegling av den institutionella förmedling, som skapat dem.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=