167 Sedan inkvisitionen under en följd av år befattat sig med henandanti, uppträder så småningom nya element i deras berättelser. Inkvisitorernas oförstående betonas av Ginzburg. De kan inte få någon mening i det benandanti säger, och även om somliga av dessa förmås erkänna att ängeln kan vara av djävulskt ursprung och ta avstånd från sin tro, misslyckas inkvisitionen med att etablera något riktigt samband mellan slagfältet och sabbaten. En annan angreppsmetod, som inkvisitionen använde, var att försöka få benandanti att ange häxor. Efter viss tvekan uppgav de då namn. Men de höll envist fast vid att de inte for till sabbaten, och deras trohet mot vad som trots inkvisitorernas skepsis ändå var en alternativ förklaringsram, hindrade utfrågningarna från att förvandlas till häxprocesser. Icke desto mindre började föreställningarna under detta tryck förlora sitt inre sammanhang. 1649 förhördes Michele Soppe, en benandante. Han visste att han for omnatten, men när det gällde att förklara vart han for, beskrev han sabbaten i stället för slagfältet. Fastän benandanti inte dyrkade djävulen, så var det, hävdade han, till följd av sin närvaro vid sabbaten som de kunde identifiera häxor. Detta medgivande var nog så graverande, men när han tillskrev samma källa benandantis förmåga att bota de förhäxade, fanns det ingen återvändo. Ett sådant påstående var helt och hållet oförenligt med det ursprungliga trossystemet. Ginzburg anser, att transformationen av benandantis föreställningar var resultatet av inkvisitionens ideologiska påtryckningar.^^ Detta är uppenbart riktigt. Men hans tolkning förklarar inte hur man genompåtryckningarna lyckades omvandla trossystemet. Den korta strukturella analys som jag tidigare skisserat ger, tror jag, utrymme för en mindre ensidig förklaring. Jag hävdade att benandantis roll som medlare åt individerna kom i konflikt med deras roll som hela samhällets förkämpar. Deras roll som medlare mellan den andra världen (där häxorna samlades) och denna världen var - trots det faktumatt de var goda och häxorna onda — strukturellt likvärdig med häxornas roll som medlare mellan sabbatens antivärld och denna världen. Omfruktan för häxor mer blev en individuell än en samhällelig angelägenhet, tenderade de mytiska fältslagen att träda i bakgrunden i bybornas sinnen — och därmed också för benandanti själva — och den förbjudna kunskap som de hade tillgång till blev i stället mer efterfrågad. Denna tyngdpunktsförskjutning gör övergången från slagfältet till sabbaten mycket lättare. Omdå samtidigt kyrkans ’modell’ för häxväsendet blev bättre känd i området, då började definitionen av häxan som en identifierbar sabbatsdeltagare få större förklaringsvärde än den, där hon var en anonymmedlem av den armé som bekämpade benandanti med sorghumplantor. Benandantis trossystem hade alltså en inre strukturell svaghet, som accentuerades genom yttre faktorer. Det är möjligt att den lokala ekonomin i området höll på att förändras somen följd av Venedigs tillbakagång som sjöfartscentrum under 1500-talet och staIbid, s xviii (inledningen till 2 uppl.)
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=