13 tresserade sig enbart för massprocesserna mot häxor, som han förklarade som kamouflerade kättarförföljelser. De enstaka rättegångarna mot byhäxorna låg utanför hans blickfält.’’ Och ändå var det just med utgångspunkt från dessa, som en paradigmatisk förändring av historieskrivningen skulle komma att ske. Med de banbrytande studierna av Macfarlane och Thomas^ blev det klart för envar, att häxprocesserna alldeles oberoende av konfessionella skillnader fullgjorde en funktion inomdet folkliga trossystemet på bynivå. Ja, de båda engelska forskarna påvisade häxanklagelsernas funktionalitet till den grad, att de hamnade i ett nytt problem, som ingen dittdls hade kunnat lösa tillfredsställande: varför häxförföljelserna ändå till sist tog slut. Denna fråga hör dock samman med en lång rad andra problem, som inte kan lösas genom hänvisningar till de strukturella sociala omständigheter, ur vilka häxerianklagelserna växte fram, och det är ett av skälen till den nu pågående omorienteringen inomhäxforskningen från en funktionalistisk till en ackulturationsmodell. ”Det pågår,” säger Stuart Clark nedan, ”en förnyelse av intresset för de samtida mentaliteterna och särskilt för interaktionen på attitydernas och trosföreställningarnas nivå, mellan ämbetsmanna- och andra läskunniga grupper och de sociala klasser, från vilka de flesta anklagade rekryterades.” Mentaliteterna hos kyrkans och statens folk eller bland andra läskunniga grupper är huvudtemat för de tre uppsatserna i del 1 av denna volym.y«//o Caro Baroja, som redan i ett arbete 1961 förebådade det antropologiska arbetssättet,^ ger huvuddragen i den långa och komplicerade teologiska process, varigenomhedniska och folkliga troselement diaboliserades, samtidigt somde djävulska handlingarnas verklighet ifrågasattes. En ”augustinsk doktrin” ersattes så småningom av en ”doktrin om de djävulska handlingarnas absoluta realitet”, som Caro Baroja finner uttryckt i en text av Thomas Aquinas. Höjdpunkten i denna diaboliseringsprocess nås på 1500-talet, då demonomani (djävulsbesatthet) blir demonolatri (djävulsdyrkan). Studien somtar sin utgångspunkt i den klassiska antiken, täcker hela perioden och bygger på författarens djupa och livslånga förtrogenhet både med katolicismens demonologi och dess folkreligion. På liknande sätt analyserar Stuart Clark de protestantiska demonologerna, vilkas skrifter här för första gången får en samlad behandling. ”Den protestantiska häxlitteraturen,” noterar han, ”domineras av själasörjarna, inte av juristerna eller filosoferna.” De uppehåller sig mer vid de folkliga magiska bruken än vid häxeri i egentlig mening. Det fanns till och med ”en tydlig ådra av tvivel inH R Trcvor-Rt>pcr, Religion, the Rcjorrnation and Social Change, and Other Essays (London 1967) SS 90-192. Al.in M.icLirlano, Vlitehaaft in Tudor and Stuart England (London 1970); Keitli Tliom.is, Religton and the Decline of Magic (London 1971). ^ Julio C.iro Baroj.i, El tnundo de las hrujas (Madrid 1961); engelsk översättning. The World of the Witches (Chicago & London 1964); ocks.i p.t transka, tvska oeh italienska.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=