164 som rörande all annan information de fått under sina nattliga färder. Den som röjde dessa hemligheter för den profana världen bestraffades med en knölpåk. På basis av de fragmentariska spår sombevarats är det omöjligt att rekonstruera trossystemet i dess helhet, men det somfinns kvar är tillräckligt för att den funktion det hade i dessa isolerade bergsbyar skall framgå klart. Benandantis nattliga strider är strukturellt analoga med natthäxornas värld i Afrika och med sabbaten i de europeiska häxbekännelserna. Medan en förklaring till förekomsten av häxor saknas, definieras potentiella benandanti klart genomsin speciella ”planet” och sin ”skjorta”.^' Striden mellan benandanti och häxorna äger rum utanför samhället, fyra gånger om året. Denna symboliska kamp mellan gott och ont (”vi slåss för Kristus och de slåss för Djävulen”) ger förklaringen till framgång och olycka i samhället (”och omvi vinner blir det året gott; och om vi förlorar blir det hungersnöd”). Kollektiv olycka är resultatet av häxornas triumf som Djävulens redskap och ondskans makter. Benandanti är dubbeltydiga figurer som kan medla mellan denna och den andra världen.De kan också förklara individuella olyckor (genom att hitta häxan) och urskilja deras lyckliga eller hårda öde, som har lämnat denna världen. Dubbelheten i deras roll som förmedlare av det onåbara betonas av deras tystnadsplikt och fruktan för knölpåken. Eftersom trossystemet fungerar som en förklaring av både gott och ont, och eftersom det är uppbyggt kring bilden av dem, somförsvarar samhället mot det onda, skiljer sig dess centrala motsatspar strukturellt från demvi finner i häxbekännelserna. Benandanti behöver inte placera sig själva utanför eller mot samhället, eftersomde redan har blivit utmärkta somannorlunda genomsin ovanliga födelse och eftersomde representerar sin by. Deras periodiska färder är bara parenteser i deras tillvaro här i världen. Medan en häxa är en häxa också mellan sabbaterna, så är en benandante noga besett en benandante bara när han är ”där ute” och slåss med häxorna. Varje gång kallas de och måste fara; varje gång återvänder de och söker efter rent vatten att dricka. Deras ande far ut och återvänder genom munnen, och omkroppen vänds medan anden är ute, kan denna inte återvända utan är dömd till ett evigt kringvandrande. I stället för motsatsen mellan denna världen och dess negation har vi motsatsen mellan den andra världen (andarnas värld), där väsentliga avgöranden fälls, ”Alla de somföds med huva tillhör /benandantis sällskap/ och när de blir tjugo år gamla kallas de med en trumma som när soldater kallas in och vi måste ge oss iväg (...) Alla somfötts med huva ger sig av.” ibid, s 217. Ginzburg har nu (ovan kap. 5) gjort troligt, att tron på benandanti kan kopplas samman med schamanistiska föreställningar i andra delar av Europa. Hans andra argument, att sabbatens ursprung är att söka inom det schamanistiska kulturkomplexet är mindre övertygande, och bidrar under alla förhållanden knappast (jfr ovan not 8) till vår förståelse av dynamiken i häxförföljelserna. En mer berättigad fråga är, hur mycket sådana föreställningar i vissa områden har använts av de misstänkta under förhören och således införlivats med häxförföljarnas standardrepertoar, varefter de bidragit till den utveckling av sabbatsföreställningarna som återfinns i bekännelserna från sådana delar av Europa, där det i övrigt inte finns några bevis för schamanistiska trosföreställningar.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=