161 första hand har varit ett drag i den folkliga kulturen, medan ondskans abstrakta demonologiska uppenbarelseformer, sådana de utformats av skolastikerna, i första hand sysselsatte den kyrkliga och världsliga eliten. Genom att sabbaten sammanfördes med skadegörelsen i den modell som lades till grund för bekännelserna, sattes i själva verket två distinkta kulturella nivåer i relation till varandra. De häxanklagades bekännelser är anmärkningsvärda inte bara för sin strukturella likformighet utan också för att de i så hög grad liknar det standardiserade mönstret i magiska folksägner.'* Dessa sägner återspeglar en annan form av folkliga uppfattningar om hur det naturliga och övernaturliga förhåller sig till varandra som en diakronisk serie av naturliga händelser. Teologernas version av sambandet mellan det naturliga och övernaturliga var abstrakt, och kunde framställas med hjälp av en synkronisk begreppslig struktur. Men för att den skulle kunna bli begriplig för den obildade massan av befolkningen måste en sådan tidlös struktur omvandlas till en formsomhade mening på folkets kulturella nivå, somkunde förknippas med den vardagliga erfarenheten. Mirakelspel och folkliga helgonlegender är lättillgängliga översättningar av det begreppsliga förhållandet mellan det naturliga och övernaturliga, sommassan inte kunde begripa i abstrakt och synkron form. Den magiska folksagan är en världslig variant av samma översättning. Häxbekännelserna uppvisar samma formdrag somfolksägnerna och helgonlegenderna, eftersom de fullgör samma funktion inom ramen för de institutionaliserade häxförföljelserna. Den skolastiska uppfattningen av det onda var en abstrakt, tidlös begreppsstruktur. För folkets stora massa representerades det onda av felsteg och olyckor, somhade händelsens form. Händelserna fick betydelse genomsin plats i en sekvens, och övernaturlig betydelse fick händelsen på samma sätt genomsin placering i en sekvens, som representerade det övernaturligas inbrytande i vardagslivet. Inom ramen för de institutionaliserade häxförföljelserna påverkade förhörets mekanismer översättningen av de abstrakta begreppen till meningsfulla sekvenser av händelser och struktureringen av en serie händelser som var meningslösa Detta behöver inte betyda, att den folkliga kulturen inte befattade sig med innebörden av och ursprunget till häxornas övernaturliga förmåga. Det är rimligt att anta, att varje system .av häxtro definitionsmässigt, och åtminstone implicit, måste innehålla föreställningar omoch förklaringar till sådan ond förmåga och dess potentiella förekomst i vardagslivet, och )ag delar därför mte uppfattningen (jfr R. Kieckhefer, European Witch Trials: their foundation in popular and learned culture (Berkeley and London 1976), passim-^ Muchembled, Culture Populaire, ss 302-309 och dens.. La Sorciere au village (XVe-XVIlle siecle) (Paris 1979), ss 144-160), att anklagelserna på bynivån representerar de folkliga - i motsats till de lärda - idéerna omhäxeriet. Sådana anklagelser uppstod i specifika sammanhang och återspeglar - i Europa som i Afrika - ett praktiskt bekymmer för föl|derna snarare än innebörden av häxkonsterna. Att de sällan hänsyftar på upphovet till och innebörden av de övernaturliga krafter, som de misstänkta tros ha utövat, säger oss mer om anklagelsernas sociologiska sammanhang än om det kosmologiska innehållet i de folkliga häxföreställningarna. Jfr V. Propp, The Morphology of the Folk-Tale (Paris - Haag 1958).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=