160 med den tredelade modell vi skisserade i avsnitt I. Hur kunde en demonologisk enhetlighet uppstå ur det man måste förmoda vara en grundläggande mångfald av lokala föreställningar i Europa rörande goda och onda övernaturliga krafter och metoder att påverka och kontrollera dem? Före och delvis också under 1500- och 1600-talens häxförföljelser har lokala häxföreställningar säkert återspeglat det europeiska samhällets fragmentisering i små befolkningsgrupper. Trots täta men inte särskilt vidsträckta kontakter med varandra har dessa lokalsamhällen utgjort relativt autonoma sociala världar, somför de flesta av befolkningen inte sträckte sig bortom horisonten. Vi kan inte längre rekonstruera detta lapptäcke av lokala ”vidskepelser”, men det material som har bevarats pekar på förekomsten av relativt lokala trossystern,^^ som innefattar både symboliska framställningar av det onda och magiska procedurer för att binda eller neutralisera de onda krafterna inom ramen för det dagliga livet i byn. Även om denna handfasta oro för skadegörelse förvisso var gemensam för alla dessa trossystern,'^ finns det ingen anledning att förmoda, att den symboliska framställningen av det onda - den europeiska motsvarigheten till tron på natthäxor - överallt skulle ta sig samma form. De europeiska häxföreställningarnas synbara enhetlighet, sådan den återspeglas i bekännelserna, kan ses som resultatet av en integrationsprocess, som bestod i att lokala trossystern drogs in i ett vidare, enhetligt systemgenomatt sabbaten, med alla dess implikationer, ersatte alla de troligen ganska enkla och möjligen högst varierade symboliska framställningarna av det onda, som utmärkte varje lokalt och regionalt trossystern. För att förstå denna process, måste vi på nytt granska förhållandet mellan sabbaten och skadegörelsen i den modell som låg till grund för häxbekännelserna. I Afrika tros häxorna vara både ondskefulla personer och det ondas mardrömsaktiga förkroppsligande. Natthäxornas värld ”förklarar” på ett abstrakt sätt det ondas existens och framställer det onda som en mer eller mindre systematisk negation av normalt och tillåtet socialt beteende. Möjligheten att skylla olyckor på andras ondska inte bara ”förklarar” själva olyckan utan relaterar den konkret till former av beteende som samhället ogillar eller till spända sociala relationer. Vardagshäxan och natthäxan kan sägas vara metaforiskt relaterade och det finns därför inget behov av att identifiera dem med varandra. Förekomsten av klart olika kulturella nivåer i senmedeltidens och nya tidens Europa gör situationen där mer komplicerad. Fruktan för skadegörelse tycks i Jfr för ett försök till en rekonstruktion Robert Muchembled, Culture populaire et culture ties elites dans la France modeme (XVe-XVlIle siecles) (Paris 1978), del 1. Begreppet tros-svstew bar sina nsker. Jfr varningen hos John Davis, ’Honour and Politics in Pisticci.’ Proceedings of the Royal Anthropological Institute (1969), ss 69—70. Jfr Jean Delumeau, La Peur en Occident, XlVe-XVlIIe siecles (Paris 1978), och för en parallell med dagens EuropaJeanne Favret-Saada, Les mots, la mort, les sorts: la sorcellerie dans le Bocage (Pans 1977); och C. Lison Tolosana, Brujeria, estructura social y simbolismo en Galicia (Madrid 1979).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=