156 Det är sant att Thomas och Macfarlane inbjuder till kritik genomsitt sätt att nalkas det engelska häxväsendet på bynivå. Båda författarna koncentrerar sig på det tillgängliga engelska materialet och försöker finna en mening i det genomatt utnyttja antropologernas arbeten. Evans-Pritchard visar dem hur häxeriet kan göra olyckor begripliga; Malinowski anger de omständigheter under vilka man tar till magiska förklaringar; och talrika undersökningar anger den ram inom vilken man kan relatera anklagelser till den sociala strukturen. Det saknas emellertid en allvarlig diskussion, om det alls är legitimt att jämföra afrikansk med engelsk häxtro snarare än med den europeiska i stort.'* Båda författarna tycks ha letts på villovägar av de obestridliga likheterna mellan den allmänna situationen i de afrikanska samhällen, där häxtron finns, och det som i det europeiska sammanhanget är ett problematiskt specialfall. Det engelska häxväsendet var nämligen speciellt. Engelska häxor flög inte. De for inte till sabbaten. De hade inte samlag och ingick inte förbund med Djävulen, de gjorde inte pulver eller salvor av benen från mördade spädbarn. De hade ’bäror’ {familiars), vanliga ehuru djävulska sällskapsdjur. De anklagades inte för att vara gudsförsmädare utan för att ha skadat sina grannars kor. De varken torterades eller brändes. Nästan alla de drag somskiljer europeiskt från afrikanskt häxväsen saknades i England. Detta gör jämförelser lättare och drar uppmärksamheten till anklagelsernas sociologi i lokalsamhället; men det kan locka forskaren att bortse från att de engelska häxföreställningarna och de engelska häxprocesserna på 1500- och 1600-talen var regionala varianter av ett fenomen, som var gemensamt för hela det kristna Västeuropa. Vad som måste förklaras är inte varför Europas kontinent (och Skottland) var så annorlunda än England och Afrika, utan varför England, och bara England inomden europeiska kristenheten, hade så stora likheter med dagens Afrika. För detta fordras för det första en jämförelse mellan det vi kallar ”häxväsende” i Afrika och Europa. Förutsatt att vi därvid blir övertygade om att de med rätta kan inordnas somvarianter av häxväsende inomsamma allmänna kategori, kan vi sedan inledningsvis pröva att relatera skillnaderna i häxföreställningarna till skillnader mellan de samhällen där de förekommer. Slutligen-fast det begränsade utrymmet omöjliggör det här'^ - kunde man försöka bestämma i vad mån skillnaderna mellan engelskt och kontinentalt häxväsende kunde hänföras Jfr Thomas, ’The Relevance of Social Anthropology to the Historical Study of English Witchcraft’, i Mary Douglas (ed.), Witchcraft Confessions..., ss 47-79. ’’ Jag hoppas kunna ta upp detta problemi ett annat sammanhang. I allmänna termer skulle jag våga förmoda, att den tidiga och effektiva centraliseringen av den engelska statsmakten och den påfallande geografiska enhetligheten i det engelska samhället gjorde det möjligt för kronan att avstå från många av de institutionella strukturer, somblev nödvändiga i kontinentens absolutistiska stater med deras regionala skillnader och motstånd mot centraliseringen. Ett liknande synsätt ligger till grund för Macfarlanes TheJustice and the Mare's Ale: law and disorder in seventeenth century England (Oxford 1981), särskilt ss 1-26, 173-199.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=